Sverige står inför en omfattande reform av socialtjänsten där den nya socialtjänstlagen ska styra mot en mer lättillgänglig socialtjänst, fokusera på förebyggande insatser och bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Dessa ambitioner är lovvärda, men jag menar att de saknar förutsättningar att lyckas på grund av den nuvarande decentraliserade strukturen.
Dagens system med 290 kommunala huvudmän för socialtjänsten skapar en fragmenterad och ojämlik socialtjänst över landet. Varje ny reform och åtgärd måste implementeras i samtliga kommuner, oavsett storlek eller förutsättningar, vilket leder till stora variationer i kvalitet och tillgänglighet.
Socialtjänstens insatser når en stor bredd av målgrupper – allt ifrån äldre till vuxna med sociala svårigheter, personer med skadliga bruk eller beroende, ekonomiskt utsatta, bostadslösa, barn, ungdomar, samt föräldrar. Inom samtliga områden sträcker sig insatserna från:
- Tidigt förebyggande
- Utredning, bedömning och beslutsfattande
- Öppenvårdsinsatser
- Heldygnsvårdande insatser
Att en ny socialtjänstlag strävar efter kvalitetsökning är givetvis rätt väg framåt, att öka tillgången till punkterna 1 och 3 ovan är en del i lagförslaget, samt införande av socialtjänstdataregister för att möjliggöra uppföljning och analys på ett mer centraliserat sätt. Men när det gäller helheten missar man målet.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >>> Läs mer här
I svensk socialtjänst har Sveriges kommuner och regioner, SKR, fått en alltmer central roll i styrningen av socialtjänsten. Som organisation har SKR fått en närmast myndighetsliknande funktion för vård och omsorg. En alldeles färsk statlig utredning, SOU 2024:43, belyser många av dessa utmaningar som vårt decentraliserade system står inför och vilken problematisk position SKR har kommit att få.
Dels saknar SKR den demokratiska förankring och ansvarsutkrävande som krävs för en sådan central roll. Dels blir SKR ytterligare en nationell aktör som verksamheterna måste förhålla sig till – där SKR tjänar vissa intressen och verkar med en viss logik.
Jag menar att socialtjänsten, för att verkligen uppnå en hållbar, professionell och effektiv verksamhet, behöver en strukturförändring. En ny socialtjänstlag, oavsett hur bra innehållet må vara, kommer att missa målet. Kvar kommer vi stå med de största utmaningarna kvar inom utredning, bedömning och beslutsfattande samt bristerna inom heldygnsvården. Det som behövs är någon form av centralisering av huvudmannaskapet för socialtjänsten. Det kan åstadkommas på flera sätt.
LÄS OCKSÅ >>> Tidslinje: Detta har drivit på utvecklingen av socialtjänstlagen
Utifrån nivåerna 1–4 ovan vore det rimligt och logiskt att låta kommunerna ansvara för första linjens socialtjänst med tidiga insatser såsom stöd vid familjecentraler, skola, vid hälsocentraler eller lågtröskelmottagningar för relevanta målgrupper. Nästa nivå med utredning, bedömning och beslutsfattande om åtgärder skulle i stället ske på en ny operativ regional verksamhet som hanterar mer komplexa frågor om utredning, beslutsfattande och intensiva insatser.
En ny socialnämnd vid de lokala förvaltningsdomstolarna skulle kunna överta ansvaret från kommunala nämnder och hantera både familjerättsliga frågor och LVU-ärenden i samma nämnd.
Den kommande socialtjänstreformen är ett gyllene tillfälle att ta itu med de strukturella problemen i svensk socialtjänst. Genom att centralisera huvudmannaskapet kan vi skapa en socialtjänst som verkligen är hållbar, professionell och effektiv. Där rätt nivå av stöd sker vid rätt nivå.
Det är dags att få till en hållbar struktur och en styrning som finns nära verksamheterna – med en direkt koppling mellan lokal och nationell nivå. Där den nuvarande flernivåstyrningen och SKR byggs bort.
Jag är tacksam för att regeringen tillsatte en socialtjänstminister, och att vi nu får en ny socialtjänstlag. Men med så desperat många statliga utredningar och förslag på lagförändringar – utan något fokus på strukturen, står jag tyvärr misstroende mot vart styrningen av svensk socialtjänst är på väg.
