Den socialtjänstminister som utåt sett talat varmt om ”lågtröskelstöd” och tidiga, förebyggande insatser tycks i praktiken ha mycket lite förståelse för vad förebyggande socialt arbete faktiskt innebär.
När ministern nyligen förlöjligade socialtjänstens förebyggande arbete genom att säga att det ”kändes verklighetsfrånvänt” att i en allvarlig situation prata om saker som massage och fotbollsskor, blev det tydligt att hon har begränsad kunskap om vad förebyggande socialt arbete faktiskt handlar om. Att en minister ”känner” att sådana åtgärder inte gör nytta säger också en del om hur regeringen valt att bortse från både forskning och professionell erfarenhet, och om hur tron på enkla lösningar på komplexa problem fortfarande präglar politiken.
Förebyggande arbete handlar inte om att implementera en metod som ska ”programmera om” människor. Det handlar om att se, lyssna och skapa tillit. Det kan vara att erbjuda en ensamstående förälder en stunds vila, att bekosta ett par fotbollsskor till ett barn eller att finnas kvar i en familj som kämpar. Det är just dessa små, relationella handlingar som skapar förtroende och minskar risken för att problem växer.
Att socialtjänstministern reducerar sådana insatser till något trivialt visar hur långt ifrån verkligheten hon befinner sig, och hur svagt förankrad regeringens socialpolitik är i professionens och forskningens kunskap.
Det är heller inte första gången som socialtjänstministern säger en sak och gör en annan. Retoriken om att stärka tilliten till socialtjänsten klingar falskt när regeringen samtidigt lanserar en rad förslag om kontroll- och straffåtgärder. Det går inte ihop med ambitionen att minska föräldrars rädsla och öka förtroendet för sociala myndigheter.
Forskningen visar tydligt att misstro inte bekämpas med hårdare tag. Tvärtom: den minskar när människor känner sig sedda, informerade och delaktiga. Forskaren Birgitta Persdotter har till exempel visat att föräldrar med utländsk bakgrund ofta tackar nej till frivilliga insatser, inte för att de saknar vilja, utan för att socialtjänsten saknar tid att informera, motivera och anlita tolk. I det så kallade NUSO-projektet framkommer också att socialtjänsten behöver nå yngre barn tidigare och underlätta för utsatta familjer att våga söka stöd.
Det är just detta regeringen säger sig vilja uppnå, men de beslut som fattas pekar i motsatt riktning. I stället för att stärka de förebyggande insatserna försvåras arbetet av åtstramningar och ökad kontroll.
Syftet med den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juli 2025, var att stöd skulle ges tidigt, innan problemen växer sig stora. Insatser skulle också bygga på forskning, beprövad erfarenhet och ett helhetsperspektiv på människors livssituation. Men när politiken i praktiken fokuserar på disciplin, straff och övervakning, förloras lagens intentioner. Socialt arbete bygger på relation, sammanhang och förtroende. När dessa ersätts av kontroll, drar sig människor undan, och misstron växer.
Att införa fler disciplinära och straffande åtgärder i det sociala arbetet är att montera ner välfärden. Stöd som ska vara lätt tillgängligt måste ges på människors villkor och utgå från faktiska behov. Förebyggande arbete handlar om att finnas nära, inte om att styra uppifrån.
I en debattartikel i Göteborgsposten har Henrik Tham och Birgitta Göransson påpekat att regeringens lagförslag på socialpolitikens område drivits fram för snabbt. De understryker att lagar som rör människor i utsatta livssituationer måste förberedas noggrant och bygga på dialog med professionen. Lagar ska vara rättssäkra, proportionerliga och skydda grundläggande rättigheter, vilket kräver tid, kunskap och lyhördhet.
Det är just här regeringens arbete brister. Socialtjänstministerns vilja att reformera socialtjänsten har framstått som angelägen, men frågan är om den verkligen varit genuin. När ministern talar om förebyggande arbete men i praktiken menar hårdare styrning och snabbare resultat, visar det på en grundläggande oförståelse för innebörden av relationer, tillit och det långsiktiga arbetet.
Om den nya socialtjänstlagen verkligen ska bli det verktyg för tidiga och förebyggande insatser som den var tänkt att vara, krävs mer än symbolpolitik. Det krävs förståelse för vad socialt arbete faktiskt är och respekt för den profession som varje dag bär upp det.
LÄS OCKSÅ: Vad är nya SoL värd när politikerna struntar i evidensen?
