I vår iver att utvärdera, effektivisera och evidenssäkra riskerar vi att glömma det viktigaste – de grundläggande behoven och relationerna. Det skriver socionomen Åsa Flood Johansson i en debattartikel.
Åsa Flood Johansson
Socionom
21 maj 2025
En hel generation barn och unga tycks må dåligt och vi jagar som aldrig förr efter lösningar och metoder som ska ge snabba resultat. Föräldrar ropar efter hjälp men hur ska de kunna vägleda sina barn när beslutsfattare lika desperat söker efter lösningar?
Ansvaret för barns mående läggs i hög grad på skola, socialtjänst och sjukvård och självklart ska samhället ta en stor del av ansvaret, men välfärdsstaten som en gång byggdes för att jämna ut livschanser och skapa trygghet, är pressad och ropar nu lika högt efter svar och ledning.
I det gemensamma famlandet ökar antalet samverkansmodeller, projekt och reformer. Men samtidigt som vi skapar nya metoder och policyprogram i snabb takt, sker en oroväckande förskjutning, från långsiktig omsorg till kortsiktig kontroll.
Repressiva inslag blir allt vanligare, trots att forskningen tydligt visar att de sällan leder till förbättring. Karusellen snurrar fort, och ingen vågar stanna. I synnerhet inte när ett nytt valår närmar sig och många vill samla fjädrar i sin hatt.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >> Läs mer här
Det kanske mest bekymmersamma är hur både föräldrar och skola, socialtjänst och sjukvård hanterar barns symtom. Utredningar görs ofta snabbt och utan djupare förståelse för barnets sociala sammanhang och med diagnosen kommer ofta medicinering.
Plötsligt blir problemet biologiskt förankrat. Det är en riskfylld utveckling. Att individualisera och patologisera adekvata reaktioner medför att betydelsen av miljö och eventuell utsatthet förminskas. Barns beteende säger nästan alltid något om den värld de lever i.
Självskadebeteende, våldsdåd, skolfrånvaro och en allmän uppgivenhet tycks ha drabbat en hel generation och vi behöver på allvar våga diskutera varför, inte bara hur vi snabbt kan ”lösa” det. Det är här vårt fokus måste ligga och för att vända trenden behöver perspektivet flyttas från det individuella till det gemensamma ansvaret, men betoning på både ”gemensamt” och ”ansvar”.
Att ständigt testa nya metoder i jakten på lösning är inte ansvarsfullt och skapar inte trygg ledning för vare sig institutioner eller föräldrar, och i synnerhet inte för barnen.
I vår iver att utvärdera, effektivisera och evidenssäkra riskerar vi att glömma det viktigaste – de grundläggande behoven och relationerna. Att barn och unga får möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, att vi vuxna orkar stå kvar, lyssna, förstå och framför allt vägleda på ett tryggt och stadigt sätt.
Socialt arbete och föräldraansvar måste vara mer än metoder och modeller. Det är ett engagemang för det mänskliga, det relationella och det långsiktiga. De lösningar som ska erbjudas måste vila på gemensamt ansvar, stabil kunskap och erfarenhet, inte bara begränsade utvärderingar av effekt och resultat på kort sikt.
Åsa Flood Johansson
Socionom
21 maj 2025
Läs mer
Läs även

"Aktivitetsbaserade arbetsplatser måste ifrågasättas"
Svårt för klienter att öppna sig om samtalsmiljön inte upplevs som ...

"Vi måste uppmärksamma barn med dubbla risker"
Mer behöver göras för att hjälpa barn där risk för misshandel är sä...

”Tappa inte bort den familjeterapeutiska kompetensen”
Socionomen Elisabeth Wettergren skriver i en debattartikel om vikte...

"Reformera socionomutbildningen för att möta globala utmaningar"
Socionomutbildningen står vid ett vägskäl, skriver forskningsassist...