Under senare år har juridikens roll i socionomutbildningen förstärkts. Lärosäten betonar vikten av rättssäkerhet, formell korrekthet och förmågan att orientera sig i ett alltmer reglerat välfärdssystem. Det är en rimlig utveckling, socionomer fattar beslut med stora konsekvenser för människors liv.
Men i skuggan av detta växer en dröm som förtjänar kritisk granskning: drömmen om att juridikens metod, med dess tydliga distinktioner mellan rätt och fel, dess förmåga att skapa ordning och dess skenbara objektivitet, också kan tillämpas på det komplexa arbetet med utsatta människor.
Detta är inte första gången som socialt arbete lockas av en kunskapsmodell som lovar tydlighet, kontroll och legitimitet. Under 1990-talet tog en annan sådan dröm form i Sverige: evidensrörelsen. Inspirerad av medicinska modeller för kunskapsproduktion lanserades evidensbaserat socialt arbete som ett sätt att stärka professionens vetenskapliga grund.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >> Läs mer här
Genom att identifiera ”vad som fungerar”, helst genom randomiserade kontrollerade studier, skulle det sociala arbetet få samma status som andra empiriskt grundade discipliner.
Liksom juridiken erbjöd evidensrörelsen en väg bort från osäkerhet, känsla och godtycke. Den utlovade klarhet, mätbarhet och förutsägbarhet i en praktik som annars präglas av komplexa livsöden, motstridiga behov och institutionella spänningar. Men i båda fallen, juridiken och evidensen, finns risken att professionens reflexiva och relationella kärna trängs undan.
Både juridiken och vetenskapen strävar efter generaliserbarhet, men socialt arbete utspelar sig i det partikulära: i det som inte går att upprepa, standardisera eller reducera till algoritmer.
LÄS OCKSÅ >> Utredare vill se utökat fokus på juridik i socionomutbildningen
Den juridiska drömmen i dagens utbildning är alltså en ny version av samma längtan som evidensrörelsen bar på: längtan efter trygg kunskap i en osäker värld. Men där evidensrörelsen sällan lyckades hantera kontextens betydelse, riskerar juridifieringen att reducera det sociala till det normativa, att tolka människors lidande främst som rättsliga problem, och lösningarna som rättssäkra procedurer snarare än sociala relationer och politiska beslut.
Det betyder inte att juridik eller evidens är oviktiga. De är nödvändiga delar av det professionella landskapet. Men när de upphöjs till övergripande paradigm för vad kunskap är i socialt arbete, riskerar de att förvandla professionen till något den inte är, eller bör vara.
Det sociala arbetets styrka ligger inte i entydiga svar utan i den kompetens som krävs för att navigera i oklara, motstridiga och moraliskt laddade situationer.
Att utbilda socionomer är därför inte bara en fråga om att lära ut lagar eller metoder. Det handlar om att utveckla ett kritiskt, etiskt och kontextmedvetet tänkande. Det innebär att våga stå emot de kunskapsmodeller som lovar säkerhet till priset av komplexitet, och i stället vårda den osäkerhet som är en del av varje meningsfullt möte med en annan människa.
