Socialtjänstens ansvar under en placering sträcker sig långt bortom själva beslutet. Ett av de mest avgörande, men ibland förbisedda, områdena är umgänge och kontakt mellan barnet och dess föräldrar och nätverk. När barn placeras enligt LVU eller SoL kan det ha funnits allvarliga brister som lett fram till beslutet, men relationen mellan barnet och föräldern upphör inte. Tvärtom behöver vården stödja relationerna när det är förenligt med barnets bästa.
Här finns ofta utvecklingsområden. Föräldrar kan ha gjort betydande förändringar som är relevanta för vårdgrunden, men när en hemtagningsbegäran kommer saknar barnet ibland den anknytning, kontinuitet eller tillit som behövs för en trygg återgång. Det beror ofta på att kontakten inte upprätthållits på ett aktivt, strukturerat och barnanpassat sätt. Resultatet blir att föräldern kan vara redo – men barnet är det inte. Då blir hemgång inte möjlig, trots att barn bör växa upp i sin familj när det är möjligt och säkert.
Barnkonventionen ger en tydlig riktning. Artikel 9 säger att barn som skiljs från sin förälder har rätt att regelbundet upprätthålla kontakt, så länge det inte strider mot barnets bästa. Artikel 3 slår fast att barnets bästa alltid ska vara avgörande och artikel 20 betonar barnets rätt till kontinuitet i sina relationer. När socialtjänsten inte arbetar aktivt med detta riskerar vi att skapa ett glapp som strider mot dessa principer.
Forskning om ”relational and cultural continuity” visar att barns psykologiska hälsa stärks när deras relationer, kultur och ursprung hålls levande under placeringen. I många ärenden ser man att barn träffar viktiga personer i sitt nätverk – som morföräldrar, syskon eller andra närstående – bara några få gånger per år. Det står i kontrast till barnets rätt till identitet, familjeband och kontinuitet. Artikel 8, 9 och 20 är tydliga: barnets relationer är en del av barnets livshistoria och bör ses som en aktiv del av vården.
Det som ofta saknas i praktiken är kunskap, strukturer och ansvar. Ibland är familjehemmet otrygga, tveksamma eller emot umgänge, ibland har föräldrar svårt att engagera sig och ibland brister socialtjänsten i planering och uppföljning. I vissa ärenden börjar professionella aktörer omedvetet styra vården i en riktning där återförening inte längre ses som realistiskt, trots att lagen säger att återförening ska vara huvudspåret så länge det är möjligt och säkert. När kontakten inte stödjs förlorar barnet anknytning – inte på grund av förälderns kapacitet, utan på grund av systemets brist på arbete.
När hemtagningsbegäran sedan kommer hamnar vi i ett dilemma: föräldern har förändrats, men barnet har inte fått stöd att behålla relationen. Då bedöms hemgång som oförenlig med barnets bästa. Det är en konsekvens av att umgänget inte fungerat.
Därför måste vi från första dagen arbeta aktivt med att stärka och strukturera kontakten mellan barnet och föräldrarna när det är möjligt. Umgängesplaner måste vara konkreta och följas upp. Föräldrar behöver stöd i sitt föräldraskap på distans. Familjehem behöver handledning för att främja kontakt utan att barnet hamnar i lojalitetskonflikt. Socialtjänsten måste säkerställa att barnet får möjlighet att upprätthålla relationer med både föräldrar och nätverk.
Barns rätt till sina relationer är skyddad av både lag och forskning. Vårt ansvar är att skapa förutsättningarna – inte hoppas att relationen klarar sig av sig själv. När vi gör det ökar också möjligheten att barn som kan återförenas faktiskt kan göra det på ett tryggt och hållbart sätt.
