Spåren av lera på ryggsäcken är ett par veckor gamla, men på väg till jobbet i morse påminner de mig om något.
Tänk om…
Tänk om jag tagit det jag så väl visste på allvar och agerat därefter, då hade jag inte haft anledning att stå här, skrubbande på min stackars ryggsäck.
Då hade jag både smort kedjan och rengjort min cykel. Då hade kedjan fortfarande hållit ihop, och då hade jag inte varit tvungen att låna den stänkskärmslösa cykeln och fått ryggsäcken täckt av lera.
Just den här regniga dagen hade jag begett mig till jobbkontoret för att hålla dubbla föreläsningar för socionomstudenterna på termin sju.
Det andra passet kretsade kring ojämlikheternas sociala landskap som grogrund för framväxten av olika slags sociala problem, däribland kriminalitet.
Jag inledde med att läsa högt ur ett kapitel från min kommande boken om min resa runt Tidö-Sverige.
Kapitlet baseras på fältarbete inom ramen för en studie gjord på uppdrag av Brottsförebyggande rådet. Under en tid har vi följt två insatser för förebyggande socialt arbete i Norrköpings kommun. Med läsningen bjöds studenterna med på en biltur en onsdagskväll genom våldsspiralens Norrköping, tillsammans med två av kommunens socialarbetare.
Innan det var dags för den förberedda föreläsningen avslutade jag med att läsa upp ett påhittat tal inför kommunfullmäktige* som jag låtit sätta punkt för kapitlet:
Hoppet om att hitta en väg ut
Till en plats där du blir sedd, erkänd
Som ger status, resurser
Får dig att bli någon
Som andra ser, ser upp till, respekterar
Hastigheten förblindar
Utan att du anar har den tagit dig till en plats
Dit du inte tänkt hamna
Där du inte känner dig hemma
Du vill vända,
Men det är för sent
På våldets väg är det inte möjligt att backa
Däremot kan och behöver vi sänka farten
Först då kan vi få syn på människorna
Möta dem där de är, som de är
Långsiktigt, mödosamt
Till synes oförutsägbart
Med öppen hand, lyssnande öron
Snarare än hårda nypor, vassa blickar
Inga garantier för snabba resultat
Men med nyfikenhet och tålamod kommer de
För varje krona till anställda på kontoren
Krävs satsningar, inte besparingar
Storskaliga sociala investeringar
På fritid, kultur, skola
För barnen är framtiden
Biblioteket, gympasalen, fotbollsplanen, fritidsgården
Sammanhangen som ger mening skapar hopp
Varje krona betalar sig tusenfalt
Bakom varje förvuxet machoskal finns en räddhågsen pojke
Bakom varje skör tjejfasad en Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter
När vi saktat ner blir det möjligt att nå dit in
Göra andra vägar farbara
Vi har låtit det gå alldeles för långt
Alldeles för länge, har vi låtit klyftor växa
Och i spåren låtit våldet ta över
Men det är aldrig för sent
För kärlek, mer kärlek, ännu mera kärlek
Efter högläsningen blev det knäpptyst i salen.
Efter en stund bröt en av studenterna tystnaden:
– Det är svårt, suckade studenten, kärlek räcker inte, det har gått så långt. Jag ska inte säga att det är för sent, men det skulle ha behövts för länge sen.
– Det är precis det som är poängen, brast jag ut, utmärkt iakttagelse.
Tänk om…
Tänk om vi för länge sedan gjort det vi vet behöver göras, då hade vi inte behövt bevittna stekande hetta ena dagen, monsunregn nästa, eller för den delen växande klyftor mellan olika delar av landet, med eskalerande sociala spänningar i dess spår.
I och med den eskalerande våldsutveckling som skett runtom i landet har det senaste tiden varit mycket prat om betydelsen av förebyggande insatser. Inte minst med anledning av den nya socialtjänstlagen.
Budskapet i den nya lagen är tydligt: kommuner förväntas framgent arbeta proaktivt, inte bara reaktivt, på individuell nivå, gruppnivå, såväl som på strukturell nivå. Insatserna som sätts in bör därtill vara baserade på etablerad forskning.
Såväl lovande som efterlängtat.
Löftena behöver dock samtidigt backas upp med stora resurser, som sträcks ut över lång tid, för att bli något mer än ännu en papperstiger. För att omsättas i arbete som verkligen gör skillnad på sikt krävs såväl mod som tålamod. Det vill säga – i klartext – att de folkvalda inte låter sig falla för frestelsen att hellre satsa på kortsiktig signalpolitik som ryms inom mandatperioderna, än att ta del av befintlig kunskap och göra det vi vet behöver göras. Som hade behövt göras för länge sedan.
Om de folkvalda verkligen menar allvar med att sätta stopp för den accelererande våldsspiralen krävs kostsamma satsningar som riktas mot såväl individ som samhälle, som får samhället att hålla samman, inte falla isär.
Tänk om…
