”Alla har glömt” sjöng Towa Carson i Melodifestivalen i slutet av 60-talet. Just nu verkar det som om alla har glömt att våld och psykisk ohälsa inte är något som bara drabbar ett samhälle som en utifrån kommen farsot, likt pandemin. Utan att det är ett tecken på att något har gått snett, inifrån. Men debatten präglas av att det är något som har kommit, bara så där, och nu måste vi snabbt hitta en lösning som funkar, en medicin som ska lösa problemet utan vidare analys av orsakerna. Det som impliceras är dock att brottsligheten är något som vi har importerat utifrån.
Vi väger, mäter och utvärderar mer än någonsin och sociala medier översvämmas av inlägg om det ena goda exemplet efter det andra på hur våldet ska stävjas och den psykiska hälsan ska öka. Genom projekt, seminarier och rapporter lanseras på löpande band metoder och modeller, ivrigt påhejade av alla som vill vara i framkant. Finns ingen evidens är det ingenting att ha, även om just det som faktiskt har påvisbar positiv effekt är smalt avgränsat och i praktiken helt oanvändbart här i vår kontext. Det gör inget, den ska vi ha ropar hela den samlade skaran likt matadorerna i tjuren Ferdinand.
Vi tycks ha tappat sans, vett och kritiskt tänkande och glömt att förändring på individnivå är svårt utan att ändra den situation och struktur som driver fram beteendet. Många gånger är de metoder som föreslås dessutom hämtade från USA, där systemet har ganska få likheter med vår svenska socialtjänst.
Barn och unga som uppvisar, ofta helt adekvata, symtom på att samhällsutvecklingen gått snett utreds, diagnostiseras, medicineras och interneras och föräldrar, föreslås det, ska tvingas och bötfällas. De sociala problemen ska nu kontrolleras bort och vi tycks ha glömt att den typen av försök redan tidigare gjorts utan vidare framgång. Diskussionen om vad som faktiskt är orsaken till symtomen lyser anmärkningsvärt mycket med sin frånvaro. Att sociala problem som våld, missbruk och fattigdom leder till våld, missbruk och fattigdom tycks vi alltså ha glömt.
Sverige har tidigare ofta lyfts fram i internationella sammanhang som exempel på ett fungerande samhälle. Skälen som angivits är gratis skola, gratis sjukvård och omsorg och jämlika livschanser. Framgångsfaktorerna har vi nu bit för bit nedmonterat till förmån för att marknaden ska få sätta pris på dessa tjänster.
Tänk om svaret är så enkelt som att välfärden behöver byggas upp igen, att människor behöver utbildning, arbete och bostad samt att enkelt få tillgång till vård, omsorg och stöd när det behövs. Att vi behöver känna hopp inför en bättre framtid. Inte en helt orimlig tanke och även om en kan ledas i villfarelse numera vid bara ett snabbt klick in på Linkedin om att alla tankar och idéer om sociala problem och dess lösningar är helt nya för dagen, är jag säker på att någon annan tänkt just samma här. För det är såklart inte så att alla har glömt.
Om beslutsfattare på olika nivåer verkligen vill vända utvecklingen så krävs nog först ett stopp på den strida, osorterade strömmen av förslag på quick fixes och därefter en samlad satsning på det som faktiskt visat sig funkat bra tidigare och här har vi ju oss själva som det bästa exemplet. Vi har haft ett unikt system som vi måste fortsätta tro på och inte offra i en desperat jakt på nya lösningar.
Många politiker säger att det kommer att ta tid att vända trenden, men det behöver det kanske inte alls göra. Polisens budget har i det närmaste fördubblats sedan 2015 och antalet polisanställda ska öka med 10 000 till år 2024. Inom socialtjänsten som nu föreslås av alla håll ska satsa brett på förebyggande åtgärder, vilket förstås är bra, görs i stället besparingar. Alla har ett val och till syvende och sist är det fråga om prioriteringar.
