Den femåriga pojkens tragiska död bör ligga till grund för en diskussion inte enbart om enskilda anställdas ansvar – utan även om vilket ansvar staten och ägare av privata företag har för HVB-vården. Det skriver David Pålsson och Emelie Shanks, forskare i socialt arbete vid Stockholms universitet, i en debattartikel.
David Pålsson
Doktor i socialt arbete, Stockholms universitet
22 dec 2022
Emelie Shanks
Docent i socialt arbete, Stockholms universitet
22 dec 2022
Den 15 juni 2021 försvann en femårig pojke från det HVB-hem där han var placerad. Han återfanns ett par timmar senare drunknad i en närliggande å. Den 7 december 2022 dömdes två behandlingsassistenter på hemmet för vållande till annans död. Humana – den vårdkoncern som ägde hemmet – har varken åtalats eller fått andra sanktioner. Det är lyckligtvis sällsynt att så tragiska händelser som dödsfall inträffar vid HVB, men samtidigt rapporteras återkommande om missförhållanden.
En institutionsplacering är en mycket ingripande åtgärd som innebär att samhället – ibland med tvång – övertar ansvaret för utsatta barn. Anställda vid HVB har naturligtvis ett avgörande ansvar för den dagliga omsorgen av barnen, men domen har ett smalt perspektiv på ansvar och ansvarsutkrävande. I sammanhanget måste statens och de privata företagens ansvar för HVB-vårdens organisering och styrning även lyftas.
LÄS OCKSÅ >>> Anställda fälls i Värmlands tingsrätt för femåriga John Walters död
Att en femåring placeras vid HVB väcker principiella frågor om i vilken utsträckning och i vilka situationer HVB används för yngre barn. Inom forskning finns omfattande evidens för att institutionsmiljön är direkt skadlig för små barn och den typen av placeringar är i strid med europeisk policy. Samtidigt framgår av Socialstyrelsens statistik att barn mellan 0 och 9 år utgör närmare 20 procent av de cirka 6 000 barn som någon gång under 2021 var placerade på HVB. En del av barnen är sannolikt placerade tillsammans med sina föräldrar, men faktum är att vi inte vet hur stor andel som placeras ensamma eller hur långa placeringstider det rör sig om.
Vidare åskådliggör pojkens död den svaga statliga styrningen av HVB. I Sverige saknas tydliga bestämmelser om för vilka åldrar och målgrupper HVB är lämpligt, platsantal för enskilda HVB, anställdas utbildningsnivå samt personaltäthet, det vill säga antalet barn per anställd. Socialstyrelsen har som normgivande myndighet en tillbakadragen roll och Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ansvarar för tillståndsprövning och tillsyn, utgör ett förvånande svagt styrinstrument. De HVB-tillstånd som beviljas är inte tidsbegränsade och återkallas sällan, även när det gäller HVB som vid upprepade tillfällen fått kritik, som i fallet med det HVB på vilket den femåriga pojken var placerad.
I stället styrs den svenska HVB-vården i allt väsentligt av marknadskrafter. Av landets omkring 600 HVB drivs cirka tre fjärdedelar av vinstsyftande företag. HVB är en lukrativ välfärdstjänst och Humanakoncernen är marknadsledande. På grund av den svaga regleringen har ägarna för privata HVB ett betydande svängrum att besluta om målgrupper, bemanning och vårdinnehåll. Kartläggningar visar att ungefär hälften av anställda saknar formell utbildning och de metoder som används är som regel outvärderade.
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för placerade barn och den kommun som placerade femåringen fick kritik av IVO för att inte ha försäkrat sig om att hemmet var lämpligt. Kritiken är sannolikt rättmätig, men HVB-marknaden är svåröverblickbar. Företagens egen information om vården är knapphändig och för att socialtjänsten bättre ska kunna bilda sig en korrekt uppfattning av hemmens kvalitet behöver staten införa skarpare regleringar och ett nationellt HVB-register med relevant information.
Sammanfattningsvis bör den femåriga pojkens tragiska död ligga till grund för en diskussion inte enbart om enskilda anställdas ansvar – utan även om vilket ansvar staten och ägare av privata företag har för HVB-vården. Vi ser ett behov av en kartläggning av hur vanligt förekommande det är att små barn placeras utan sina föräldrar, men även tydligare regleringar avseende för vilka behov och åldrar HVB överhuvudtaget är lämpligt.
Vidare bör man noggrant utreda regleringar om HVB-hemmens storlek och bemanning, samt se över om systemet för tillstånd och tillsyn är skarpt nog. HVB är en ingripande samhällsåtgärd, som används för barn i mycket utsatta livssituationer. Som läget är har privata HVB betydande frihet att besluta om grundläggande frågor som rör vården, samtidigt som de går fria från ansvar vid vårdskandaler.
Läs mer
Läs även
"Barn och unga på HVB har rätt till en stabil skolgång"
Svenska Vård efterlyser i en debattartikel två åtgärder för att öka...
"Nya socialtjänstlagen missar målet"
Nya SoL är lovvärd, skriver socialchefen Johan Hellberg i ett debat...
"Prioritera sociala barnavården när kunskap om existentiell hälsa tas fram"
Johan Assarsson och Sara Pettersson från Lunds kommun lyfter vikten...
"Den generella socionomutbildningen ger mångfaldens förståelse"
Två forskare från Mälardalens universitet framhäver vikten av att u...