Svenska kommuner genomför en omfattande förändring av socialtjänstens arbetsmiljö genom att införa aktivitetsbaserade arbetsplatser (ABA). Modellen, som bygger på flexibla arbetsstationer och delade ytor, har anammats med argument om ökad effektivitet, flexibilitet och samarbete.
Den forskning som finns kopplad till ABA betonar dess många fördelar. Vi menar att forskningen tolkas och används utifrån ideologiska kriterier som hyllar kostnadseffektivitet och kontroll. Som en motvikt till detta har vi försökt föreställa oss hur två teoretiker, Lefebvre och Bachtin, skulle kritisera införandet av ABA.
För socialsekreterare, behandlare och familjeterapeuter innebär förändringen en rad praktiska och etiska utmaningar – från sekretessproblem till försvagad arbetsro och kollegial sammanhållning. ABA kan förstås som en ideologisk omstrukturering av både rummet och språket i det sociala arbetet. Ett rum är aldrig neutralt, utan en produkt av sociala, ekonomiska och politiska processer.
ABA är alltså inte bara en fysisk förändring, utan en ideologisk disciplinering av socialt arbete. Genom att ta bort fasta arbetsplatser skapas en ökad kontroll och flexibilitet från arbetsgivarens sida, där socialsekreterare tvingas anpassa sig till en ständigt föränderlig arbetsmiljö.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >>> Läs mer här
ABA påverkar hur samtal och kommunikation sker inom socialtjänsten, både mellan kollegor och mellan socialarbetare och klienter. I traditionella kontorsmiljöer sker spontana samtal mellan kollegor, vilket möjliggör stöd, rådgivning och gemensam reflektion.
I en ABA-miljö, där socialsekreterare ständigt byter plats, fragmenteras dessa samtal. Den dialogiska dynamiken bryts upp, vilket minskar möjligheten till informellt kunskapsutbyte och emotionellt stöd. Socialt arbete är en relationell praktik som bygger på förtroende och dialog.
Men i en ABA-struktur, där privata och trygga samtalsrum blir svårare att tillgå, riskerar klientens röst att bli mer kontrollerad och filtrerad. Klienter kan känna sig mindre benägna att öppna sig om de inte upplever samtalsmiljön som trygg och privat. Därmed marginaliseras klientens röst.
ABA riskerar även att bidra till ökad monologisering av arbetsrummet. Det betyder mångfalden av röster och perspektiv undertrycks till förmån för en dominerande diskurs. ABA kan tolkas som en sådan process, där rummet formas av managementspråkets effektivitetsideal snarare än av de relationella och dialogiska behov som socialt arbete kräver. När rummet förändras, förändras också dialogen inom det.
Lefebvre menade att människor kan återerövra rummet genom att ifrågasätta och omforma dess funktion. Bachtin pekade på att dialog alltid har en motståndskraftig potential – att språket aldrig är helt kontrollerbart och att nya röster alltid kan uppstå.
Utifrån detta kan vi se tre möjliga strategier för att motverka de negativa effekterna av ABA i socialt arbete:
- Socialsekreterare kan organisera sig fackligt för att kräva en arbetsmiljö som prioriterar samtal, relationer och stabilitet.
- Reflektionsgrupper kan skapas för att analysera hur ABA påverkar arbetet och hur rummet kan återtas i vardagen.
- Socialarbetare kan hitta sätt att återta det levda rummet genom att skapa informella mötesplatser, skydda vissa ytor för tyst och trygg dialog, och ifrågasätta rumsliga begränsningar.
- Klientmöten kan hållas på platser som garanterar sekretess och trygghet, även om ABA-modellen motverkar detta.
- Om ABA innebär en monologisering av arbetsmiljön, måste socialarbetare hitta sätt att återinföra en dialogisk kultur.
- Genom att aktivt lyfta fram socialtjänstens unika behov av reflektion och samtal kan den effektivitetsstyrda diskursen utmanas.
Om vi vill försvara socialtjänstens professionella autonomi och relationella kärna, måste vi kritiskt analysera hur rum och språk förändras – och hur vi kan återerövra dem. För som både Lefebvre och Bachtin visade: Maktens rum och språk är aldrig slutna – de kan alltid utmanas och omformas.
