Intresset för mentalisering ökar – så funkar det

Förmågan att mentalisera är olika från person till person. Som så många andra psykologiska faktorer utvecklas förmågan, och bristerna, beroende på arv och miljö.

– Utvecklingen av mentaliseringsförmågan i barndomen gynnas av trygg anknytning, omsorgspersoner som är stabila och pålitliga, och bra på att spegla barnets känslor och hjälpa barnet att sätta ord på sina upplevelser.

På samma kan utvecklingen påverkas negativt av motsatsen, menar han. Exempelvis av en otrygg eller desorganiserad anknytning, icke-mentaliserande omsorgspersoner eller för den delen förekomst av svåra trauma som misshandel, övergrepp och försummelse. Men även ärftliga faktorer spelar in. Bristen kan leda till svårigheter med känsloreglering, att läsa av andra och att förstå sig själv. Eller för den delen ta hänsyn eller sätta gränser.

LÄS OCKSÅ >>> Så skapar Camilla trygg anknytning mellan förälder och barn

Sedan början av 1990-talet har en terapiform baserad på mentalisering utvecklats och vunnit mark, MBT. Inledningsvis behandlades främst vuxna patienter med personlighetsstörning, men idag behandlas patienter i alla åldrar med en lång rad diagnoser och bekymmer.

Det handlar om emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS, borderline, självskadebeteende, ätstörningar och beroende, liksom om problematik i familjer eller förhållande. Inte minst när barn och familjer behandlas är det vanligt med lekar och övningar i en terapi som kan vara relativt kort.

I Sverige är Niki Sundström förmodligen den som kliniskt arbetat med MBT inom psykiatrin längst. Som psykolog och vårdenhetschef på psykiatri Sydväst kretsar hennes arbete kring vuxna med borderline eller narcissism. Patienterna går i individuell terapi och gruppterapi en gång i veckan under 12–18 månader i vad hon benämner som ett ”traditionellt MBT-upplägg” inom psykiatrin för patienter med svårare problematik.

– Fokus ligger ofta på relationer och de egna känslorna. Vilka situationer i vardagen är det som ställer till problem för mig? Säg att jag varit i konflikt med min arbetskamrat, då försöker man i efterhand tänka kring vad som hände och vad man kände. Kanske kände jag mig missförstådd, men uppträdde som att jag var arg. Hur hanterar jag det nästa gång?

I terapin utvecklas mentaliseringsförmågan, dels genom att terapeuten mentaliserar patienten, men inte minst genom att terapeuten hjälper patienten att reflektera och mentalisera sig själv.

– Om jag ska lära mig och utveckla mina känslor så behöver jag få dem speglade av andra. Och för att förstå andras känslor, så behöver jag ha en kunskap och då krävs det att jag förstår mig själv. Det lär man sig i relationer, först i familjen men även i andra relationer, säger Niki Sundström och fortsätter;

– Jag kan jämföra det med språkutveckling. Vi föds alla med en förutsättning att lära oss prata, men vi måste vara i samspel med andra människor för att utveckla språket. Det är klart att språkutvecklingen ser olika ut beroende på i vilken miljö man växer upp.

Liksom språket utvecklas mentaliseringsförmågan främst i barndomen, om speglingen och anknytningen är skev är riskerna stora.

– Ett litet barn lär sig förstå sig själv genom andra, så om den speglingen blir väldigt inadekvat så påverkar det hur man förstår sina och andras känslor. Är det väldigt inkonsekvent, att man blir utsatt för våld av en som står en nära och är beroende av, för att ta en ytterlighet, då är det klart att det påverkar hur man förstår omgivningen och sig själv.

Även om en människas historia och uppväxt, liksom arvet, anses vara orsaken till brister i förmågan att mentalisera så betonar Niki att fokus i terapin är ”här och nu” och på viktiga relationer. Här och nu kan för den med borderline handla om jobbkonflikten, rädslan att bli avvisad av en vän, eller om en relation som tar fokus från allt annat i livet.

– Men för patienter med narcissism handlar det i stor utsträckning om att fokusera på självkänslan, som ofta är väldigt låg. Att mentaliserande arbeta med vad jag känner, vill och hur jag mår för att stabilisera självkänslan och göra mig mindre beroende av andras bekräftelse.

LÄS OCKSÅ >>> Färre vägar till att bli psykoterapeut: ”Det här är ett jättebekymmer”

Forskning har visat god evidens för MBT för patienter med borderline. Men för patienter med narcissism behövs det mer forskning enligt Niki Sundström, även om hon ser goda resultat i praktiken.

– Behandlingen av båda våra patientgrupper leder ofta till mindre lidande och en bättre fungerande vardag. Men vi ändrar inte någons personlighet. Är man en känslomänniska med impulsivitet så kommer man fortsätta att vara det efter behandlingen, säger hon.

– En patient sa en gång: ”Jag trodde jag skulle få en ny personlighet, men nu har jag förstått att jag är samma person men lite mindre komplicerad”. Det handlar om att bli bättre på att förstå och hantera känslor, få en större stabilitet och ha lättare att vara i relation med andra.

Även när det gäller mentaliseringsbaserade insatser för barn i familjehemsvård finns brister i evidensen, men det pågår ett omfattande arbete med upplevt goda resultat. Psykologen och psykoterapeuten Anna-Karin Åkerman disputerade vid Linköpings universitet förra året men en avhandling där hon analyserat barn och ungdomar mellan 5–20 år, som bodde i kraftigt förstärkt familjehemsvård med relations- och mentaliseringsbaserad inriktning.

– I ett förstärkt familjehem är ungdomarna ofta placerade utifrån extra svåra livsomständigheter och ett mående som kräver extra stöd och behandling. Behandlingsföräldrarna ges mycket stöd och är själva heltidsanställda och stödjer barnet utifrån ett mentaliseringsbaserat perspektiv. Det här är barn som ofta haft flera sammanbrott med omplaceringar som följd, säger hon.

Samtidigt som barnen som ingick i studien fick stöd av behandlingsföräldrarna, gick de också i psykoterapi. Efter 18 månader skattade barn och behandlingsföräldrar eventuell förändring.

– När barnet skattade sig själv såg vi en tydlig till måttlig förbättring i deras psykiska mående och minskade sociala problem över tid. Effekten var störst när det kom till ångest och depression, liksom normbrytande beteende, och att inte känna sig lika arg som tidigare.

Däremot upplevde behandlingsföräldrarna inte en lika tydlig förändring i den unges mående och beteende.

– När det gällde adaptiva förmågor, alltså praktiska färdigheter i vardagen, så visade resultaten att den unga förbättrades jämfört med sig själv men inte kom närmre ”vanliga” ungdomar. Skattningen från behandlingsföräldrarna visade inte nödvändigtvis en försämring, men inte heller en kraftig förbättring.

Studien bidrar med en liten pusselbit, men Anna-Karin Åkerman håller med om att det behövs mer forskning om effekten av mentaliseringsbaserade insatser för barn i allmänhet och i familjehemsvården i synnerhet.

– Det är stor risk att man som forskare och praktiker blir systemkritisk när man sätter sig in i detta. Varför har vi som samhälle inte tagit reda på mer, varför kan vi inte göra detta bättre? Det är väldigt sorgligt.