Vad handlar studien om?
– Om vilka mönster som finns när socialtjänsten bedömer vilka anmälningar som ska leda till utredning. Den ingår som tredje artikel i min avhandling. Unikt för den här studien är att vi dessutom har följt en kohort med 1 884 barn i fyra olika kommuner. Barnen har under sin tonårstid fått svara på frågor om exempelvis hemförhållanden, övergrepp, försummelse, problematiskt substansbruk och begynnande kriminalitet.
– När barnen blivit myndiga har jag följt upp om de varit i kontakt med socialtjänsten på något sätt, för att ta reda på om det var samma barn som själva upplevde sig som utsatta som blev föremål för en barnavårdsutredning och vad är det som gör att ett barn anses vara i behov av samhällets stöd.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Vi ser stora könsskillnader, där fler anmälningar om flickor än pojkar utreds. Skillnaden är så stor som 9 procentenheter. Det verkar finnas en konstant oro kring flickor, det spelar inte så stor roll vad anmälan handlar om för att socialtjänsten ska besluta om en utredning. Vi ser ett könstypiskt mönster där socialtjänsten inte blir inte lika orolig om en pojke har beteendemässiga utmaningar.
– Pojkarnas ålder spelar också roll: ju äldre pojkarna de är desto mindre benägenhet att inleda en utredning. Samtidigt vet vi att pojkar generellt uttrycker ohälsa genom att vara utagerande, men det missas här.
Vilka kan ha nytta av resultaten och på vilket sätt?
– Studien belyser ett empiriskt mönster som tydligt visar att det finns ett behov av att standardisera bedömningar av orosanmälningar. Socialtjänsten behöver fundera på hur pojkar ska bemötas. Orosanmälningarna har dubblerats sedan 2012, vilket ökar belastningen på de initiala bedömningarna.
