Vad är Mad studies?
– Det är ett ganska nytt forskningsfält, som växte fram på 00-talet och formerades i Kanada av akademiker som också varit patienter inom psykiatrin. En viktig förgrundsgestalt var Geoffrey Raeume, som skrev en avhandling inom historia om patienternas berättelser från ett gammalt mentalsjukhus från 1800-talet.
– Han hittade brev och anteckningar och lyfte deras röster. Om psykiatrins historia ofta handlar om metoderna och disciplinens framväxt utifrån professionernas perspektiv ville han i stället skriva om patienterna: en ”mad peoples history”.
Mad studies har också ett ”kritiskt perspektiv”. Vad innebär det?
– Man har till exempel ett kritiskt perspektiv på diagnoser. Det är därför man kallar det ”Mad” – vi använder ett vardagligt ord för att visa att vi inte accepterar de medicinska och psykologiska disciplinernas överhöghet och dess behandlingsinriktade begrepp. Det har utvecklats ett slags motståndsspråk, där man till exempel talar om ”kris” i stället för ”sjukdom”, eller ”ledsen” eller ”energilös” snarare än ”deprimerad”.
Du och kollegor till dig har skapat en gren av ”Mad studies” som ni kallar ”mad heritage”. Vad är det?
– Det är en form av kritiska kulturarvstudier, där man går in och kritiserar den traditionella kulturarvsdiskursen. Även mer traditionella kulturarvsstudier kan undersöka sådant som gamla psykiatriska institutioner, till exempel, och lyfter in några röster från dem som varit patienter. Men i mad heritage vill man gå ett steg längre: patienterna sätts i första rummet, och de definierar historien och kulturarvet.
LÄS OCKSÅ >>> 100 år med socionomutbildningen – från institut till kvalitetssäkring
Inom det här fältet samarbetar akademiker med personer som är, eller har varit, patienter inom psykiatrin. Kan du berätta hur det kan funka?
– Ja, jag har precis publicerat en artikel i en vetenskaplig journal som jag skrivit tillsammans med en kvinna som heter Gunnel Bergstrand. Den handlar om hur hon blev vårdad – fast hon skulle snarare säga misshandlad – när hon var inlagd på ett mentalsjukhus 1956.
– Vistelsen där påverkade hela hennes liv, dels därför att hon skadades av den, men också därför att hon på grund av den inte fick fortsätta sin utbildning som sjuksköterska, och blev nekad körkort.
Varför har du intresserat dig för nedläggningen av de psykiatriska institutionerna?
– Ofta blir de gamla mentalsjukhusen, som Resta, där Gunnel var, företagsparker, dyra bostadsrättsområden eller utbildningsenheter. Ibland förfaller de. Då är det lätt att glömma bort vad som hände där. Jag vill undersöka hur vi minnas historien på ett värdigt sätt – och ibland kritisera hur man har valt att minnas.
Vad vill du att den här forskningen ska ha för effekter utanför den snävt akademiska världen?
– Dels vill jag ge en sannare bild – om man får använda ett sådant stort ord – om psykiatrin genom att låta dem som har utsatts för den komma till tals. Dels kan det vara läkande för de här personerna, men jag tänker också att vi andra kan lära oss någonting av det.
– Det handlar inte bara om historien. Vi vill något med nutiden och framtiden, det är det som är det viktiga. Ofta tänker vi: ”Det var så hemsk förr, men nu är allt så bra” – nej, det sker en massa hemska saker nu också. Frågan är: Vad gör vi i dag som folk kommer att skaka på huvudet åt om femtio eller hundra år?
