Samtliga partier inom funktionshinderpolitiken utgår från principen om arbete till alla och jämlikhet i levnadsvillkor. Trots detta har personer med funktionsnedsättningar svårare än övriga befolkningen att få jobb. En metod för arbetslivsinriktad rehabilitering som introducerats i Sverige för att utjämna denna skillnad är Supported Employment (SE). SE innebar ett skifte när den introducerades eftersom den vände på tanken om genomförd utbildning som en förutsättning för arbete, och betraktade istället arbetsplatsen som den plats där nödvändiga kunskaper förvärvas. Ledorden inom SE har därför blivit nå, få och behålla ett arbete.
Genom att intervjua professionella inom arbetsrehabiliterande verksamheter som använder sig av metoden har vi undersökt hur de framställer sitt dagliga arbete med klienter, arbetsgivare och myndigheter. Detta har vi gjort med hjälp av diskursanalytisk metod där fokus ligger på att undersöka hur vissa bestämda sätt att tala om världen blir accepterade som naturliga och sanna och andra inte. Metoden öppnar för ett kritiskt förhållningssätt till hur föreställningar och förväntningar kan försvåra arbetet med metoden.
Arbetsgivaren framstår som beundransvärd
I studien konstateras det att diskurser byggs upp på ett sätt som får arbetsgivaren att framstå som någon att beundra eftersom de upphäver utanförskapet från arbetsmarknaden för arbetslösa genom att tilldela dem en arbetsplats. Arbetsgivaren uppges handla med samhällets bästa i åtanke genom att ta emot marginaliserade personer som har svårt att delta i samhället på samma villkor som andra.
Parallellt med beskrivningen av arbetsgivaren som en samhällsengagerad och humanitärt handlande aktör löper diskurser om dess motsats. Motiven bakom arbetsgivarens sätt att handla står i strid med bilden av den välgörande och osjälviska arbetsgivaren. I den diskursen utpekas istället ekonomiska aspekter av drivkraften bakom handlandet som kretsar kring arbetsgivarens vinstintresse.
Samtliga intervjupersoner har noterat att merparten av de som får en fortsatt anställning på arbetsplatsen erhåller en anställning med statligt subventionerat lönebidrag. Detta möjliggör för arbetsgivaren att få en stor del av lönen betald förutsatt att det finns en plan för hur den anställde kan klara av sin arbetssituation med hjälp av stöd och hjälpmedel. Tidigare studier har visat att branscher med lägre kvalifikationskrav och jämförelsevis lägre löner är där den största delen lönebidragsanställningar äger rum.
Parallella diskurser
SE-coachernas framställning av deras klienter omfattas av två parallella diskurser som krockar och samverkar med varandra. Klienter som visar på motivation och vilja är de som har störst chans att öka anställningsbarheten. Egenansvaret lyser starkt och det är viktigt att individen är redo att utveckla sina kompetenser. Bredvid dessa föreställningar om vad som är viktigt för klientens möjligheter att lyckas nå ett arbete uppdagas en annan beskrivning som utmanar arbetet med metoden. Klienterna som SE-coacherna möter i sitt arbete är oftast de med komplexa stödbehov som härrör från psykiska och sociala problem. De som deltar i programmet ska alltså vara motiverade till att få ett arbete samtidigt som deras arbetslöshet inte verkar vara det första de behöver hjälp med eftersom de ibland beskrivs som ”sjuka” och ”trasiga”.
Deltar för att de måste
Klienterna deltar alltså inte i programmet utifrån sitt eget välmående utan för förväntningar kravställande myndigheter har och sin försörjnings skull. SE-coacherna möter personer i ett sammanhang där motivation är viktigt men förutsättningarna att utveckla den är liten. Även om SE-coacherna är medvetna om det bekymmersamma i sina klienters situation finns en risk att de fortsätter handla i enlighet med den motiverande diskursen som trycker på att klienterna borde uppfylla krav och arbeta för löner som underskrider den genomsnittliga inkomsten för befolkningen i övrigt. Även om man vet ”hur det egentligen ligger till” på arbetsmarknaden och för målgruppen i det man kallar ”det hårdare samhället” måste klienterna anpassa sig efter situationen trots att det tar emot. Ett sådant förhållningssätt underlättar för intervjupersonerna att uträtta ett väldigt krävande arbete. För det bör man komma ihåg, att valet av den handling intervjupersonerna anser vara rätt i sitt arbete är inte öppet för förhandling med enbart dem själva. Faktum är att de, precis som alla andra, i och med sin anställning inte är helt självständig inför sin arbetsgivare, kollegor och yttre krafter som har en betydande påverkan på valfrihet mellan olika handlingsalternativ.
Vi hoppas att studien kan bredda diskussionen om arbete för personer med olika funktionsnedsättningar. Först och främst genom att belysa förutsättningarna för de professionella som har till uppdrag att stödja dem i processen att få ett arbete. För det andra genom att problematisera och ifrågasätta den rådande tanken om arbetsvård där exkluderade personer bäst kan bli delaktiga i samhällslivet inom en företagsekonomisk kontext genom arbetets läkande kraft.
