Hur görs våldsutsatta barn delaktiga av socialtjänsten och kvinnojourer i beslut som rör dem och hur definierar socialarbetare delaktighet. Det har Maya Elder och Kajsa Johansson från Uppsala universitet undersökt i sin C-uppsats.
Fakta: Maya Elder
Gör nu: Jobbar med placerade barn på ett HVB-hem och inom öppenvården.
Drömjobb: Vill jobba behandlande med barn och unga men vet inte riktigt hur än. Ser fram emot ett brett yrkesliv och vill gärna prova olika roller.
Hur gick ni till väga?
Kajsa: Det här är en samverkansuppsats med Rädda barnen, som hade det här ämnet som en uppsatsidé. De hade då tänkt sig en kvalitativ studie med intervjuer. Så vi började med att maila massa kommuner och kvinnojourer i mellansverige.
Maya: Vi fick in jättemycket material. Det blev en stor utmaning att sortera och sammanställa för att få fram ett tydligt resultat.
Fakta: Kajsa Johansson
Gör nu: Jobbar som biståndshandläggare för äldre, 65 år och uppåt.
Drömjobb: Trivs med att jobba med både barn och äldre. Vill precis som Maya prova flera olika roller under yrkeslivet.
Vilka är de viktigaste resultaten?
Kajsa: Alla verksamheter talade om barns delaktighet som att informera, lyssna och möjliggöra delaktighet. Samtidigt var det inte tydligt definierat på arbetsplatserna, det var mer att de intervjuade sa saker som indikerade att det handlade om att informera, lyssna och möjliggöra.
Maya: När vi frågade intervjupersonerna om de har en gemensam definition på arbetsplatsen så svarade nästan alla att de tror och hoppas det, men att det inte var något man hade pratat om.
Vem bör läsa uppsatsen?
Maya: Alla som jobbar med barn i allmänhet, inte bara våldsutsatta barn. Om man inte har en gemensam, tydlig och uttalad syn på delaktighet så kan uppsatsen kanske skapa diskussioner på arbetsplatsen, där man tillsammans reflekterar över hur man definierar delaktighet.
LÄS OCKSÅ >>> Här kan du ta del av uppsatsen i sin helhet
