Föräldrar till placerade barn får inte det stöd de behöver. Det visar ny forskning. Och det uteblivna stödet drabbar inte bara socialtjänsten och föräldrarna, utan även barnen.
Fakta: Forskningen i korthet
- I studie 1, om moralisk skada, intervjuades 40 föräldrar, 30 mammor och 10 pappor, vars barn var placerade i familjehem eller på institution. I studie (2), om socialarbetares olika repertoarer, analyserades samtal från sju fokusgrupper med totalt 52 socialarbetare.
- Studie 1 visar att föräldrar till placerade barn känner sig exkluderade och utsatta. Socialtjänsten behöver bli medveten om den skada som föräldrar åsamkas och försöka minimera den, exempelvis genom ett tydligare stöd.
- Studie 2 identifierade repertoarer om förändring, acceptans, permanens, biologi och icke-biologi, som vanligt förekommande bland socialarbetare. Repertoarer som riskerar att forma vilket stöd föräldrarna får. Forskarna pekar på att det är nödvändigt att socialarbetare reflekterar över, och blir medvetna om, de här repertoarerna och ifrågasätter dem.
Anna Melke återkommer till att alla inblandade har något att vinna på att föräldrar till omhändertagna barn får mer stöd.
– Det blir exempelvis besvärligt när du är socialarbetare och ska jobba med föräldrar som är arga och inte förstår vad som händer. Men det är även ett problem för barnen, för många barn bryr sig om sina föräldrar och vill ha kontakt med dem.
Oavsett om barnen har ”bra” eller ”dåliga” föräldrar så är det en relation som oftast finns med dem under hela livet.
– Placeringen blir ett fönster för socialtjänsten att jobba med den relationen, sen stängs det fönstret när placeringen är över eller avbryts. Och då finns en risk för att barnet lämnas ensamt med det här.
En annan forskningsstudie, Social workers’ constructions of parents to children in foster care, som också ingick i projektet, undersökte hur socialarbetare pratar om föräldrar till placerade barn. Studien bygger på fokusgrupper med socialarbetare som bland annat reflekterade över vilket stöd föräldrar till placerade barn får, vad de inte får och vad de skulle behöva. Forskarna identifierade olika ”repertoarer” som socialarbetarna använde när de pratade om föräldrarna, exempelvis repertoarer kring förändring, permanens, acceptans och biologi.
– Socialarbetarna var ganska fast i vissa sätt att tänka kring de här föräldrarna vilket kan påverka vilket stöd man faktiskt ger, säger Anna Melke.
Exempelvis om repertoaren handlar om att situationen inte går att förändra (permanens), då minskar socialarbetarens incitament för att stötta föräldrarna.
– Det var vanligt att man sa: de här föräldrarna har haft sin chans och det fungerade inte, säger Anna Melke.
En annan sak som blev tydlig var att många socialarbetare var upptagna med att få föräldrarna att acceptera att barnen var omhändertagna, och mycket tid ägnades åt att övertyga föräldrarna om att det här var rätt beslut.
– Det tror vi också är problematiskt, för då kommer man inte vidare.
Anna Melke säger att socialarbetare kan stötta föräldrarna även om föräldrarna inte accepterar beslutet. Att skapa allians med sina klienter handlar om att kunna samarbeta även när man inte är överens om allting.
– Men man kan vara överens om någonting, exempelvis att båda parter vill det här barnet väl och att det är en väldigt svår situation att befinna sig i som förälder.
Läs mer
Filmtips: Norénskt julfirande i finsk arbetarklassmiljö
Mörkt, varmt och humoristiskt i Tia Kouvos debutlångfilm Family Tim...
