Som kurator på Södertörns högskola i Flemingsberg utanför Stockholm möter Ann-Louise Ebérus studenter från alla program och fristående kurser på högskolan. Utmaningarna är många gånger desamma. I början av studierna är många på ny ort och det kan uppstå hemlängtan, känslor av ensamhet och oro för hur det ska gå med studierna.
– Att vara student är väldigt speciellt. Om man jobbar åtta till fem har man en rutin, men som student kan man hålla på 24–7, eller inte alls. Framför allt i början, berättar Ann-Louise Ebérus.
– De flesta har samma utmaning oavsett vad de läser. Det handlar om att komma in i studierna och det kan uppstå frågor som ’Vad krävs av mig?’, ’ När är det gott nog?’ Och ångest av olika varianter. En del har svårt att prata inför andra, andra är oroliga för kurslitteraturen.
LÄS OCKSÅ: Boktips: En personlig resa för läsaren
På Södertörns högskola finns upp emot 80 olika program. Utmaningarna är likartade och socionomstudenterna sticker inte ut, tycker Ann-Louise Ebérus.
Men för studenter som läser till människovårdende yrken, som exempelvis socionomstudenterna, kan en del ämnen väcka gamla minnen till liv.
– Vissa kurser kan väcka minnen eller obearbetade bitar hos en del studenter.
Oftast är det kurser som handlar om barn som kan upplevas som extra jobbiga.
– När man läser till socionom har man ambitionen att göra gott, att påverka saker till det bättre. Ibland kan det finnas en uppgivenhet, ’hur ska jag kunna ändra på det här?’
Avsnitten om utsatta barn kan vara särskilt tuffa. Det kan handla om hur barn har det, och om omhändertagande av barn.
– Det är något som triggar oss. Barn är extra sårbara och att ta del av hur en del har det, att inse att det är en verklighet för många, det kan ju vara fruktansvärt.
Under studiernas gång närmar sig också arbetsmarknaden, med allt den medför. För socionomer kommer även nyhetsrapporteringen om hög arbetsbelastning, hot och ibland till och med våld. Även det kan te sig skrämmande.
– En del behöver dryfta det och redan i början av utbildningen fundera på vilka rädslor de har och var det skulle vara bäst för dem att jobba.
I början av terminerna informerar högskolan om vilka olika stödfunktioner som finns. Även de som inte lägger kuratorn på minnet till en början brukar oftast hitta dit senare om behov finns.
– Studenterna brukar vara bra på att pusha varandra. Det finns väldigt lite stigma i att ha varit hos kuratorn. Vi jobbar också hårt för att göra oss synliga.
Ann-Louise Ebérus tycker ofta att hon når fram till studenterna. Studenthälsan, som är ett komplement till annan hälso- och sjukvård, utför inga behandlingar, men som kurator kan hon erbjuda mellan ett och fem samtal.
– Studenterna kan dryfta saker, sätta ord på problem, få andra perspektiv och fundera över hur de ska förhålla sig till svårigheterna de möter. Det är förvånansvärt vad man kan göra på några få samtal.
