Rika storstadskommuner flyttar socialt utsatta till fattiga landsortskommuner. Osolidariskt tycker civilministern. Samtidigt menar yrkesverksamma att de snarare räddar folk från gatan. Vem har rätt? Och vem har egentligen frågat invånaren om var den vill bo?
De sitter i Solna och firar med tårta att deras ekonomiska bistånd minskat samtidigt som de ägnar sig åt social dumpning. De tar inget solidariskt ansvar. Man säger att en sorts person får bo i kommunen, men inte en annan.
Det var ord och inga visor när Socionomen pratade med Åsa Hååkman Felth (S), kommunstyrelsens ordförande i Filipstad, för två år sedan. I intervjun vittnade hon om hur rika storstadskommuner ordnade boende för socialt utsatta i Filipstad. Efter en betald månadshyra lämpades ansvaret för stöd till den nyinflyttade över till den nya hemkommunen. För att undvika social dumpning beslöts det att hyreshus skulle rivas.
I Statskontorets kartläggning från samma år framkom att 63 procent av kommunerna tagit emot nya invånare som fått hjälp att hitta bostad av sin tidigare hemkommun, även kallat aktiv medverkan till bosättning i annan kommun. Hur stor andel som handlar om social dumpning är oklart, eftersom det saknas en tydlig definition.
En kommun som i debatten anklagats för att bedriva social dumpning är Sigtuna kommun. Kommunen har även fått kritik i en intern granskning från 2021 som slår fast att man ägnar sig åt aktiv medverkan till flytt. Olive Carlson, chef för enheten Arbete och försörjning, håller inte med.
– Vi känner inte igen oss i att vi arbetat med social dumpning. Det här handlar om personer som saknar boende eller riskerar att bli bostadslösa, individer som vi stöttar i att få någonstans att bo, säger Olive Carlson och fortsätter:
– Vi har en flerårig kötid för ett hyreskontrakt i Sigtuna kommun. Det är orsaken till att vi ger råd och stöd till invånare som är, eller riskerar att bli bostadslösa genom att de söker boende både inom och utanför kommunen.
Olive Carlson. Foto: Kari Kohvakka
Olive Carlsson menar att frågan om social dumpning är politisk och inget som de på tjänstemannanivå tänker på i sitt arbete.
– Vi fokuserar på individen och är glada att vi kan hjälpa personer som behöver boende och riskerar att bli bostadslösa. Sedan att det blir en politisk fråga, det går jag inte in på. Vi tänker inte på social dumpning i vårt arbete. De som kommer till oss och har rätt till skyddsnätet enligt lag får det stöd som de har rätt till.
Civilminister Ida Karkiainen (S), är av en annan åsikt. Hon menar att de rika kommunerna inte tar ansvar för socialt utsatta invånare och agerar medvetet osolidariskt.
Riskerar kommunerna något vid social dumpning?
– Nej, det gör de inte i nuläget. Det är för att det varit svårt att definiera vad en aktiv medverkan till flytt egentligen är och hur man kan bevisa det. Det är sällan som en kommun fastslagit det i någon form av beslut. De vill inte heller erkänna att de håller på med det.
Är det så fel att hjälpa en person bort från gatan, även om det är till fel kommun?
– Det är oftast en bortförklaring och handlar fortfarande i grunden om att man inte vill ta ansvar själv. I det enskilda fallet kan det säkert vara så, men när vi tittar på det ur ett strukturellt perspektiv och tittar på helheten och omfattningen, då handlar det inte om den enskilda kommunens goda vilja. Det handlar om att man vill bli av med de som lever i social utsatthet.
Ida Karkiainen hoppas på att en ny lag som började gälla den 1 januari 2022 ska ge kommuner ett större mandat att kunna vidta åtgärder mot oseriösa hyresvärdar. På så vis ska dessa inte kunna köpa upp nedgångna fastigheter för att hyra ut till andra kommuners socialtjänst. Samtidigt betonar hon att det inte är den enskilde socialsekreteraren som gör något fel.
– Tidningen Socionomen läses av många socialsekreterare som tvingas leva under politiska signaler och direktiv. Direktiv som gör att man behöver jobba under de här förutsättningarna. Jag vill verkligen lyfta fram att det här ska man inte skylla socialsekreterare för. Det handlar till syvende och sist om en politisk styrning.
LÄS OCKSÅ >> Längre intervju med civilminister Ida Karkiainen om social dumpning här
Civilminister Ida Karkiainen. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
Men hur ser då flyttströmmarna ut?
En som tittat på det är Jan Amcoff, universitetslektor vid Uppsala universitet. Genom registerdata har han kunnat slå fast vart personerna som lever på försörjningsstöd under flera år flyttade under perioden 2000–2017.
– Den största flyttströmmen går från små landsbygdskommuner in till storstadsområden, snarare än i motsatt riktning. Möjligen syns tendenser under 2017 på den motsatta riktningen.
– Inte minst handlar det om människor från andra länder som flyttar från landsortskommuner till storstädernas ytterområden. Några motiveringar till flyttarna har inte undersökts, men rimliga hypoteser skulle kunna vara arbetsmarknadsrelaterade eller viljan att bo nära landsmän eller familj.
Konflikter mellan kommuner om vart den som är beroende av försörjningsstöd ska bo, är ingen modern företeelse. Jan Amcoff slår fast att den är åtminstone 400 år gammal. En lösning vore att staten tog ansvar för försörjningsstödet menar han.
– Konflikten ligger i sakens natur, eftersom det är kommunerna som betalar. Det går att följa den här konflikten så långt bak som vi haft tidningar. Även på 1700-talet utkämpades det som kallades för sockenkriget. Från det att varje socken fick ansvar för fattigvården, och därmed en kostnad, så försökte man mota i väg kostnaden till grann-socknen som ogärna ville ta emot.
Och i det här fallet är kostnaden en människa?
– Ja, precis så.
Samtidigt gör avsaknaden av en definition av social dumpning det svårt att peka ut en kommun som skyldig.
– Frågan är vad det är man inte får göra. Är det okej att tipsa om att det finns bostäder i andra kommuner, eller krävs det att man ger ett telefonnummer, uppmanar till flytt eller betalar första månadshyran? Det ska alltså föras i bevis, vilket blir ett hopplöst projekt, säger Jan Amcoff.
Även Länsstyrelsen i Östergötland slog vid årsskiftet fast att definitionen är otydlig. I en rapport som lämnats till regeringen har social dumpning utretts ur flera perspektiv. I uppdraget skulle bland annat samverkan mellan kommuner initieras för att motverka ”aktiv medverkan till bosättning i annan kommun”.
I rapporten slås det bland annat fast att social dumpning förekommer, men inte utan frågetecken.
– Det vi lyfter upp är att det inte alltid är helt tydligt när det är aktiv medverkan och inte. Ibland blir det ganska tydliga exempel medan det annars är otydligt, ibland väger man mellan vad som är bäst för individen, säger Linda Pergelius Thorbjörnsson på Länsstyrelsen i Östergötland.
Linda återkommer till frågans komplexa natur och individens vilja.
– Det behövs ett individfokus, annars är det för lätt att man tittar på enskilda kommuner och deras utmaningar. Man får inte glömma att det handlar om människor med alla de behov och rättigheter de har.
En kommun dit socialt utsatta flyttat, eller dumpats, är Laxå kommun. För att komma till rätta med situationen bjöds hyresvärdar in till ett möte där de uppmanades att ta kontakt och samarbeta med kommunen. I stället för att hyra ut till andra skulle Laxå kommun hjälpa till.
– Effekten kom rätt omgående, inflyttningen från andra kommuners socialtjänst minskade drastiskt. I stället hjälpte vi hyresvärdarna med att rekommendera hyresgäster. Det är ett givande och tagande, säger Pierre Sahlin, chef för individ och familj i Laxå kommun.
Pierre Sahlin berättar att en del hyresvärdar av somliga uppfattades som oseriösa, något som kom på skam under mötet.
– Det visade sig att det snarare handlade om att de saknade kunskap om vad för personer som andra kommuners socialtjänst gav hyreskontrakt. Hyresvärdarna trodde att det rörde sig om personer som kunde betala för sig, när det i stället visade sig vara tvärt om. I vissa fall var det till och med personer som förstörde lägenheterna och som var svåra att avhysa.
FAKTA: SAMSYN SAKNAS
Länsstyrelsen i Östergötland överlämnade i december en rapport om aktiv medverkan till regeringen. Rapporten beskriver att det saknas en samsyn kring problematiken och att det krävs en tydligare definition, annars blir fenomenet svårt att kartlägga.
Med en kartläggning skulle det bli enklare att skapa samverkan mellan kommuner. För att komma dit efterfrågas ett nationellt stöd i form av tydliggörande av de riktlinjer som reglerar tillämpning utifrån lagstöd och regelverk.
Man vill även se ett förtydligande av bosättningslagen liksom att det arbetas fram former och verktyg att involvera hyresvärdar. Rapporten landar också i att det krävs en bostadsmarknad till för alla och ett fokus på individen.
