Hur finner vi vägar mot en ny ljusare framtid efter pandemins många förluster? Lisa Sand visar hur vi socionomer leder patient och anhörig ut ur pandemins depression.
Vi besöker en av Lisas favoritplatser, Uppståndelsekapellet. Avskalat, stramt och därför inte uppskattat av alla – men en plats där det är lätt att förnimma kontakten med det eviga, det som är större än oss själva.
Symboler blir ofta viktiga under en existentiell kris. De kan vara en hjälp att ge hoppet liv oavsett om man är troende eller inte och oberoende religionstillhörighet. Ett levande ljus eller en vacker sten är exempel på symboler som inte låter sig fångas in av en särskild religiös tillhörighet eller speciell livsfilosofi. Symbolerna är större än så och kan förstås av alla.
Lisa berättar att det ofta uppstår religiösa tankar när människan bearbetar existentiella frågor kring döden. Men vi lever i ett sekulariserat samhälle så för att inte såra någon försöker hon undvika kristna symboler.
På Skogskyrkogården finns inga höga gravstenar. Naturen, livet, är överordnad döden och ska därför synas och ta plats. Gravarna är små och vilar bland ståtliga tallar eller andra träd, träd som är hemvist för fåglar och ekorrar. Den som önskar ett ståtligt gravmonument hänvisas vänligt men bestämt till en annan kyrkogård.
Ur döden liv. Skogskyrkogården är full av vägar för det arkitekterna kallade ”stödjande vandringar”. En av de vackraste, Sju brunnars väg, utgår från Uppenbarelsekapellet. Efter begravningsakten går man genom den mörka tallskogen, lämnar den bakom sig och närmar sig lövskog och ljus. Liv – död – liv igen.