De flesta som väljer socionomyrket gör det för att de vill göra något meningsfullt, hjälpa människor och göra skillnad. Det är ingen lätt uppgift. Yrket är komplext, resurserna är inte alltid tillräckliga och arbetsbelastningen är ofta hög. Behoven kan emellanåt tyckas oändliga och kraven från omgivningen övermäktiga. För vissa socialarbetare blir känslan av att inte räcka till för mycket. Den empatiska förmågan trubbas av – man blir empatitrött.
Det här är ett fenomen som vi behöver prata mer om! Därför publicerar Socionomen under november en artikelserie om just detta. Hur påverkas till exempel yrkesidentiteten, självbilden och måendet när empatin för klienterna börjar ta slut? Vilka omständigheter är det som gör att vi blir empatitrötta, och vad får det för konsekvenser för dem som är i behov av stöd?
I sex artiklar under november månad får du ta del av forskningen på området, och även fyra socionomers berättelser om sin erfarenhet av empatitrötthet. Linn Moser Hällen berättar hur hon till slut började undvika att träffa klienter och kuratorn Malin, som egentligen heter något annat, berättar om lättnaden hon kände då hon stötte på begreppet empatitrötthet: ”Det var så skönt att det fanns ett ord för det jag kände. Det betydde att det inte bara var jag, utan att det här var något som många kunde känna igen sig i och som man dessutom kunde tala öppet om.” säger hon.
Dessutom möter vi Sven Rollenhagen som jobbade som socialsekreterare inom missbruk men som till slut inte orkade höra fler lögner från klienterna. I stället började han jobba med dataspelsberoende och startade eget. Och slutligen möter vi också Bettan Byvald, som under sitt långa yrkesliv jobbat medvetet för att bevara sin empatiska förmåga, och som fortfarande är lika engagerad.
Första delen publiceras den 8 november, endast på socionomen.se. Missa inte det!
