År 2018 märkte socialtjänsten i Vingåker att antalet personer som behövde försörjningsstöd ökade. Kommunen hade tagit emot många flyktingar 2015 och efter några år i etableringsprogram hade inte alla fått jobb.
– I stället kom de till oss på försörjningsstöd, säger Cecilia Hill, gruppledare inom socialtjänsten i Vingåker.
Våren 2020 inventerade socialsekreterarna alla ärenden inom försörjningsstöd och upptäckte att den största gruppen, 74 av 208 hushåll, bestod av ensamstående män utan barn. Socialtjänsten började samarbeta nära med Arbetsförmedlingen, Integrationsenheten och kommunpolitikerna – och i november samma år startade kommunen Näringslivsprojektet. Där anställdes två arbetsmarknadscoacher som skulle jobba med klienterna inom försörjningsstöd.
– Integrationsenheten arbetade med de personer som var mest språksvaga medan arbetsmarknadscoacherna jobbade med dem som befann sig närmare ett arbete.
I projektet träffade socialsekreterarna klienterna oftare än vanligt, varje månad i stället för var tredje. Cecilia Hill upplevde att de lärde känna sina klienter bättre och fick en annan förståelse för vad dessa behövde. I det första samtalet pratade socialsekreteraren och klienten om vad personen själv skulle vilja och satte upp mål och delmål.
– Den mänskliga kontakten hade en stor positiv effekt på motivationen. Klienterna fick sitta i lugn och ro och prata om vad de själva skulle önska.
Socialtjänsten tog fram mallar där de skrev in klientens slutmål, delmål, hur långt personen kommit och, om hen inte nått sitt aktuella delmål, vad hen trodde att det berodde på.
Alla deltagare var motiverade att få ett jobb. Men socialsekreterarna upptäckte att många var sparsamma med information om sig själva i sitt cv och personliga brev. Klienterna berättade vad de arbetat med i hemlandet och om de gjort praktik i Sverige, men beskrev inte sina styrkor och svagheter eller varför en arbetsgivare skulle anställa dem.
Ett delmål kunde därför vara att skriva ett cv och personligt brev och sedan gå igenom det med arbetsmarknadscoachen. Andra delmål var exempelvis att träffa en arbetsgivare, börja arbetsträna och söka stödanställning.
– Alla vill komma till slutmålet, men ibland kan det kännas för långt. Det hjälper att se att det finns en genomförbar process för att komma dit, det ger känslan av att ”om jag gör vad jag ska så kommer jag att kunna försörja mig inom tre månader”.
Under mötena planerade de in nästa steg som klienten skulle ta och bokade in nästa uppföljning.
– Det minskade stressen, både socialsekreteraren och klienten visste att de skulle ses om en månad och vad som skulle hända fram till dess.
I början av projektet tog arbetsmarknadscoacherna kontakt med näringslivet i Vingåker, Arbetsförmedlingen och kommunens näringslivssamordnare. Sedan började de koppla ihop arbetstagarnas kompetenser med arbetsgivarnas behov. Coacherna tog kontakt med arbetsgivaren och följde sedan med den arbetssökande till arbetsplatsen. Tillsammans gick de igenom arbetsmoment, tidsplan, uppföljningar och olika typer av stödanställningar.
– Genom arbetsträningen fick klienten testa vad det var för jobb och arbetsgivaren se hur personen fungerade på arbetsplatsen. Tanken var att det med tiden skulle leda till en stödanställning som delvis finansierades av Arbetsförmedlingen.
Socialsekreterarna och arbetsmarknadscoacherna jobbade nära varandra. Cecilia Hill kunde till exempel berätta att hon hade en klient med körkort som hade jobbat inom ett visst yrke i sitt hemland men inte i Sverige, trodde coachen att det fanns någon arbetsgivare som skulle vara intresserad av att ta in personen för arbetsträning?
– Det var viktigt att hitta rätt nivå, så att det inte kändes övermäktigt för klienten och blev ett nytt misslyckande.
Först träffade personen sin coach varannan vecka, när de hade kommit i gång ordentligt blev det ett möte i månaden. Coacherna fick fort ut människor på arbetsträningsplatser. Vingåker är en liten kommun och djungeltrumman gick snabbt.
– Det pratades om att folk fick jobb och våra klienter såg själva hur andra som varit haft försörjningsstöd plötsligt jobbade på restauranger, i matvarubutiker och olika affärer. Det fick dem att tro på att projektet faktiskt kunde leda till jobb även för dem.
Efter ett år hade antalet ensamstående män utan barn som behövde försörjningsstöd minskat från 74 till 39. Efter arbetsträningen fick de flesta en stödanställning. En person blev tillsvidareanställd direkt.
– Det är superroligt. De flesta jobbar fortfarande kvar, någon har kommit tillbaka till oss på försörjningsstöd. Det är kul att hälsa på dem när de jobbar ute i samhället, de är glada och tacksamma, även om det är de själva som har gjort allt jobb.
Näringslivsprojektet avslutades i november 2021 och arbetssättet implementerades i den vanliga verksamheten. Antalet hushåll som får försörjningsstöd har fortsatt minska, från totalt 142 i maj 2022 till 132 i maj 2023. En av nycklarna till framgången är den nära samverkan mellan socialtjänsten och de andra organisationerna, menar Cecilia Hill.
– Det är roligt att ha en grupp som jobbar mot samma mål och vill samma sak. Vi har också haft stor uppbackning från ledningshåll och känner att politikerna litar på att vi kan åstadkomma något bra, säger hon.
