Kunskapsstyrningen inom socialtjänsten ska stödja att arbetet bedrivs utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Systemet har dock stora brister. Det visar den nya rapporten Med kunskap som kompass, från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.
– Det är fragmentiserat, otydligt och inte tillräckligt samordnat eller behovsanpassat, säger Therese Olmsäter, utredare på myndigheten.
I rapporten beskrivs kunskapsstyrningen utifrån tre perspektiv: ett nationellt, ett regionalt och ett lokalt. Socialstyrelsen har ett samordnande ansvar på nationell nivå. Regionalt finns olika stödstrukturer som fungerar som länkar mellan nivåerna, och lokalt ligger det yttersta ansvaret på kommunerna.
I teorin ska kunskap cirkulera mellan de olika delarna. Ofta uppstår dock glapp, berättar Therese Olmsäter.
– Det saknas en gemensam bild av hur systemet hänger ihop och vem som gör vad. Kommunerna förväntas navigera i en komplex struktur utan att alltid få tillräckligt stöd.
Ett avgörande problem är otillräckliga resurser och förutsättningar, konstaterar hon.
– Socialtjänsten präglas av hög arbetsbelastning och det är ett väldigt starkt fokus på basverksamheten och på att leva upp till grundläggande lagkrav. Annat arbete, som att implementera ny kunskap, får ofta stå tillbaka.
Rapporten efterfrågar också mer av strategiskt tänkande kring hur kunskapen inhämtas och följs upp. Medarbetare skickas på kompetensutveckling, utan att man analyserar valet av metoder och insatser, och hur de svarar mot brukarnas behov.
Även infrastrukturen för kunskapsförmedlingen får kritik. Plattformar upplevs som svårnavigerade och stöden som alltför teoretiska.
– Det är ofta oklart hur de ska användas i praktiken och hur de förhåller sig till varandra. Här behövs ett tydligare användarperspektiv och bättre samordning.
En annan av rapportens slutsatser är att socialtjänstens lokala kunskap inte tas tillvara i tillräcklig utsträckning. Avsaknaden av strukturer för att samla in och dela sådan kunskap gör att kommuner går miste om lärdomar från andra delar av landet.
– Det finns stora vinster i att dela goda exempel. I dag riskerar varje kommun att behöva uppfinna hjulet på nytt, säger Therese Olmsäter.
Samtidigt präglas styrningen i praktiken av ett uppifrån-och-ner-perspektiv, vilket gör att erfarenheter från professionerna inte förmedlas vidare. Det kan vara en bidragande orsak till att den kunskap som tas fram inte blir så användbar som den skulle kunna vara.
En del av problemet är, enligt rapporten, att socialtjänsten saknar tillräckligt starka professionsföreningar.
– Om man jämför med hälso- och sjukvårdens kunskapsstyrningssystem har professionerna där en betydligt starkare röst och är delaktiga på ett helt annat sätt. Bland socialarbetare finns inte samma tradition. Här behöver man höja sin röst.
Så vad krävs då för att kunskapsstyrningen ska fungera bättre? Rapporten ger ett antal rekommendationer. Eftersom det handlar om ett komplext system behöver alla aktörer på alla nivåer bidra tillsammans, säger Therese Olmsäter.
– Det handlar om två delar: För det första måste systemet bli tydligare när det gäller ansvar och roller, vem som ska göra vad. För det andra måste samordningen mellan aktörer och nätverk stärkas.
Avslutningsvis lyfter hon åter professionens betydelse.
– Det är avgörande att den inte bara ses som en mottagare av kunskap, utan också ges förutsättningar som medskapare i utvecklingen av en kunskapsbaserad socialtjänst.
