Björn Wiman: ”En sorg som man tvingas leva med”

För Björn Wiman, till vardags kulturchef på Dagens Nyheter, har bortgången av hans far inte efterlämnat någon saknad. Han säger det utan hörbara spår av kyla eller bitterhet. Det är mer som ett sakligt konstaterande.

– Jag kan ibland sakna att höra honom dra något skämt, eller hans skratt, men våra liv var liksom inte sammantvinnade på så vis att han har efterlämnat något som i traditionell bemärkelse kan kallas för saknad.

Varför ville du skriva den här boken?

– Jag låg i den så kallade vargtimmen och funderade på idéer och projekt, och kom då på att jag ville skriva en bok om skidåkningens historia och om min pappa. Jag ville besöka de platser där vi åkte skidor ihop och göra dem till knytpunkter i den här berättelsen.

Det var nämligen i de stunderna som Björn och hans pappa fann ett sammanhang där de kan mötas – i Hammarbybacken, i Åre och Hemsedal, på Granberget i Leksand. Sedan skilsmässan med mamman var umgängesplikten normalt sett inte förenad med samhörighet, men i skidbackarna blir det annorlunda.

– En god vän som läste manuset till boken sa att hon upplevde skidåkningen som en portal för mig och min pappa, en öppning mot en värld som visade att en annan tillvaro var möjlig. Jag tycker det var oerhört fint beskrivet, och jag känner väldigt starkt igen det. Skidåkningen var ett sammanhang där vi hamnade i förbindelse med varandra.

Björn Wiman förklarar att många som likt honom växte upp med föräldragenerationen som föddes på 30- och 40-talet har liknande erfarenheter av frånvarande fäder. Det var män som inte sällan kom från knappa, ibland eländiga, förhållanden och som sedan växte upp i ett land som var på stark frammarsch och där många dörrar öppnade sig.

– När de började skaffa familj och barn så blev möjligheterna och frestelserna för många. Det här var också en tid som präglades av sexuell frigörelse och där tanken på individens frihet var oerhört stark. Det gjorde att många inte prioriterade sin familj eller sina barn.