Ingen berättade för mig varför jag var placerad. Hur länge jag skulle vara det eller vad som krävdes för att jag skulle få flytta hem igen. Besluten fanns. Möten hölls. Akter skrevs.
Men inte för mig.
Som barn försöker man ändå förstå sin värld. När ingen förklarar fyller man i tomrummen själv.
Man kan tänka att det var en annan tid då. Att socialtjänsten arbetar annorlunda i dag.
Men i dag är jag familjehemsförälder och ser att samma problem finns kvar.
När barn placeras får familjehem fragment. Några meningar. En kort bakgrund. Ibland nästan ingenting.
Samtidigt vet vi att socialtjänsten ofta sitter på mer: utredningar, journaler, tidigare händelser, sjukdomshistorik. Men informationen stannar i systemet.
Det här är inte bara frustrerande. Det kan vara farligt.
Familjehem förväntas ta emot barn mitt i kris utan att veta vad barnet bär på: trauma, diagnoser, tidigare våld, självskadebeteenden eller medicinska behov.
När den kunskapen saknas riskerar inte bara bemötandet att bli fel: Beteenden kan tolkas fel. Trauma kan misstas för trots. Dissociation kan uppfattas som likgiltighet. Överlevnadsstrategier kan ses som manipulation. Ibland blandas trauma ihop med NPF. Ibland tolkas NPF som trots eller dålig uppfostran. Utan kunskap om barnets bakgrund famlar familjehemmet och när man famlar riskerar man att missa det som verkligen händer:
Ett barn som är på väg att skada sig själv. Ett barn som lever i konstant rädsla. Ett barn vars trauma triggas av en specifik miljö eller situation. I värsta fall hinner ingen skydda det, innan det är för sent.
Informationsbristen drabbar fler. Biologiska föräldrar förstår ofta inte varför deras barn placerats. De vet inte vad som krävs för att barnet ska kunna flytta hem igen. Och barnet själv – den som hela systemet handlar om – får sällan en begriplig förklaring.
Tre parter. Samma tystnad. Ofta hänvisas det till sekretess, men sekretess ska skydda människor – inte bli en ursäkt för att undanhålla viktig information. Jag möter barn som inte får någon förklaring alls. De försöker förstå sin tillvaro och hamnar ofta i slutsatsen att felet ligger hos dem själva.
Det här är inte ett enskilt misstag. Det är ett systemfel. Det behövs inte fler möten eller hårdare regler. Det behövs att information delas med rätt personer. Barnet behöver förstå. Familjehemmet behöver veta. Den biologiska familjen behöver få svar.
