Tonläget i det offentliga samtalet blir allt högre. Sant eller falskt – vem bryr sig? Generaliseringar, svepande anklagelser, hårda ord. Det har blivit vardag. Det är en retorik som fördummar, avhumaniserar och polariserar. Ändå kan orden vara svåra att värja sig mot. De kryper in i det allmänna medvetandet, och in under skinnet på enskilda som blir måltavlor.
I en debattartikel i Göteborgsposten lyfter Petra Mårselius, Forum för levande historia, Jonas Trolle, Brottsförebyggande rådet och Robert Kindroth, Center mot våldsbejakande extremism, CVE att språket delar in i ”vi” och ”dom” och gör redan utsatta grupper till syndabockar för allt som är dåligt i samhället. Det är ett hot mot vårt öppna samhälle och som urholkar respekten för allas lika värde, skriver de och uppmanar alla som uttalar sig offentligt att sänka tonläget.
Och jag kan bara hålla med. Men det är också intressant att fundera på varför det blivit så här. Vad får debattörer och världsledande politiker att använda ord som parasit och avskum om andra människor? Eller att kollektivt utmåla en hel grupp som kriminella eller som orsaken till civilisationens förfall?
Det är också viktigt att reflektera över hur orden landar hos enskilda individer, för det är klart att orden sätter sig. De gnager, skaver och bygger minoritetsstress som följer med i mötet med socialtjänst, kuratorer och psykoterapeuter.
I senaste numrets tema konstaterar psykoterapeuten Inga Dennhag att det i psykoterapin är lätt att tappa bort strukturer och maktordningar eftersom fokus ligger på klientens individuella perspektiv och historia. Då är det lätt att dra omedvetna slutsatser eller missa nyanser. Lösningen? Att bli medveten om maktstrukturer och sina privilegier i relation till personen du har framför dig, och med respekt utforska vad det har för betydelse. Det vore ett sunt förhållningssätt även utanför terapirummet.
Läs också >> ”Det finns en potential i att jobba med empowerment”
