Som barn växer Björn Wiman upp med en pappa som sällan är där. Men i skidbacken finns samhörigheten. I ”Den lyckligaste leken” berättar han om fadersrelationen och om den stora kärleken till utförsåkning.
Vem är Björn Wiman
Gör: Författare och kulturchef på Dagens Nyheter.
Aktuell: Med boken ”Den lyckligaste leken”.
Vad skulle du säga är annorlunda i dag?
– Det är ju så lätt att i nuet skriva om det här med ett anakronistiskt synsätt, att säga ’vad dum pappa var, och vad synd det är om mig’. Visst finns det stora skillnader mellan då och nu, men jag tror att man måste försöka vrida på det där ett varv till och i stället fråga sig vad som gör oss lika.
– På det sättet har jag kanske ändå kommit honom närmre, eller i alla fall fått en djupare förståelse, för jag ser ju också hur många av hans personlighetsdrag som också finns hos mig och hur glad jag faktiskt är att jag har dem. På det sättet känner jag en glädje över att just han var min pappa.
Parallellt med berättelsen om pappan löper hela tiden berättelsen om skidåkning, inte bara ur ett rent personligt perspektiv utan även ur ett historiskt. Det är en berättelse som inrymmer både kärlek och sorg, eftersom snöns varande i framtiden är långt ifrån självklar.
I boken så skriver du att det mirakel som är en snöflinga inte bara är kosmetiskt utan också existentiell. Vad skulle det innebära för dig att leva utan snö och skidåkning?
– Hade jag fått bestämma hade snön funnits kvar för evigt. En betydande del i min syn på livets mening har varit vetskapen om att mina barn och kanske barnbarn ska kunna fortsätta att åka upp till fjällen. När den vetskapen blir osäker då känner jag en sorg. Det är som någon en gång sa, att sorg är att ofrivilligt behöva omdefiniera framtiden.
– Det är ju inte heller en sorg som kommer att gå över, det är en sorg som man tvingas leva med, och i. Det kan man bara göra genom att erkänna dess existens och bearbeta det. Den här boken är ett försök att göra det.
