Den hårda ransoneringen av omsorg tillsammans med bristfälliga rättigheter för de brukare skapar ett system där äldre placeras på särskilda boenden under sina sista veckor i livet i stället för att möjliggöra en värdig sista tid i livet. Det borde vara ett självklart politiskt fokus för en borgerlighet som säger sig värna individens frihet, ansvar och trygghet.
Ändå saknas en genomtänkt politik för hur Sverige ska möta en snabbt åldrande befolkning. I Vem bestämmer när jag ska lägga mig?, en ny antologi från Synaps, lyfts tre avgörande perspektiv för äldreomsorgen. De handlar om rättigheter för den äldre, yrkesstolthet och ansvar för hur resurser används.
1. Rätten till omsorg har blivit ett lotteri
I dag upphäver Förvaltningsrätten 26 procent av kommunens negativa besked till plats för särskilda boenden. Var fjärde besked som prövas är alltså olagligt. Det visar hur nålsögat hos kommunens biståndshandläggare blivit allt smalare. Detta är för att bristen på boendeplatser är stor och över hundra kommuner har, enligt Boverket 2025, ett underskott på särskilda boenden.
Svensk äldreomsorg präglas av hård ransonering, och bakom statistiken finns mycket gamla människor som nekas plats trots att de inte klarar sig själva. Omsorgen har gått från rättighetssystem till behovsprövat lotteri. Den som saknar röst eller anhöriga riskerar att hamna längst bak i kön. Beslut skjuts upp, anhöriga slits ut och äldre ses mer som kostnader än som medborgare med rättigheter.
I dag kan brukare med biståndsbedömda behov få vänta över 180 dagar på boende. Det är en politik som strider mot själva idén om välfärd: att den ska finnas där när vi behöver den som mest. Sverige behöver en garanti, likt vårdgarantin inom sjukvården, som slår fast att den som har behov har rätt till plats på boende inom 30 dagar.
2. Personalbristen är en fråga om yrkesidentitet, inte bara språk
Sverige är mitt i en akut personalbrist i äldreomsorgen, vilket får till effekt att fel personer arbetar i omsorgen. Enligt Socialstyrelsen kommer det att behövas 130 000 nya medarbetare fram till 2035 för vård och omsorg. Diskussionen reduceras ofta till språkkrav, men problemet är djupare än så.
Att kunna kommunicera med brukare på deras eget språk är en självklarhet. Men språk utan yrkesidentitet skapar ingen god omsorg. Bara för att man talar svenska betyder det inte att man är lämpad att ta hand om en skör äldre person. Samtidigt har vi en kultur där nästan vem som helst kan få anställning på ett boende, och där låga krav leder till låga förväntningar.
Omsorgsyrkena lyfts inte genom politiska beslut, utan genom professionell stolthet, tydliga karriärvägar och högre krav på omsorgsgivarna.
3. Resurserna används fel, effektivitet handlar om ansvar
Krisen i äldreomsorgen handlar inte främst om pengar, utan om hur pengarna används. Enligt rapporten Effektiviteten i Sveriges kommuner (Svenskt Näringsliv, 2025) skiljer det 28 procent i effektivitet mellan de bästa och sämsta kommunerna. Skillnaden förklaras inte av demografi eller ekonomi, utan av kultur, ledarskap och styrning.
De kommuner som lyckas bäst styr mindre, följer upp mer och litar på fler. De kännetecknas av låg detaljstyrning, fler privata utförare och en kultur som premierar ansvar framför regelverk. Det handlar inte om privatisering för sin egen skull, utan om att frigöra människors vilja att ta ansvar oavsett om de driver företag, är chef eller vårdbiträde.
När kroppen blir svag och byråkratin stark krävs ett starkare skydd för den enskilde. Sverige har goda förutsättningar: högt förtroende, starka institutioner och en växande privat sektor som genom konkurrens bidrar till utvecklingen av hela omsorgen.
Gustaf Drougge,
VD för tankesmedjan Synaps
LÄS OCKSÅ:
Vardagsomsorg: Bryr vi oss mindre om våra äldre?
