Var fjärde elev i grundskolan har någon gång blivit utsatt för mobbning, och allt fler rapporterar psykisk ohälsa. Enligt Skolverket (2025) känner sig 2 av 10 elever sällan eller aldrig trygga i skolan, något som ofta kopplas till konflikter med jämnåriga, brist på vuxennärvaro och mobbning. Ändå blir det alltmer populärt med universella skolbaserade program för psykisk hälsa.
Pojken är 14 år. Han lever med pappans våld mot mamman. En dag går han emellan och får ta emot slaget själv. I skolan märker lärarna att han har svårt att koncentrera sig. Han äter dåligt, drar sig undan. Vems ansvar är pojkens mående? Är det skolans? Vårdnadshavarna? eller är det, som så ofta antyds, pojkens eget ansvar? ”Skärp dig” tänker kanske någon. ”Gör ditt bästa” ropar skolsystemet, till pojken som redan gör sitt bästa under de förutsättningar han lever under.
Samtidigt propageras det för att införa psykisk hälsa på schemat. Vissa evidensbaserade program har positiv effekt och leder till en något bättre psykisk hälsa, men dessa är inte oproblematiska. Några program har visat direkt negativa effekter och hela idén med dessa program för att främja elevers psykiska hälsa i skolan är också kritiserat. Kritiken handlar om att ett komplext, och strukturellt problem förminskas till att bli ett individuellt problem där individen blir ansvarig för sitt mående.
Men vad kan en lektion i känslohantering, relationsskapande eller andningsövningar ge ett barn som sitter tyst i matsalen bredvid de som mobbar honom, eller genomföra mindfulness-övningar i samma rum som de elever som redan får honom att känna sig otrygg?
Universella program för psykisk hälsa i skolan har ofta små effekter på ångest och depression, särskilt om skolan saknar tid, kompetens och stabilitet runt eleverna. Elever som inte känner sig trygga i skolan förväntas arbeta med relationer, känslohantering och empati med de elever som skapar nämnd otrygghet. Eleven ska lära sig att förbättra sin självreglering medan de strukturella problem som skapar ohälsan lämnas utan åtgärd. Universella program för att utbilda elever köps in, lärare utbildas för att få leda dessa men grundorsakerna lämnas ohanterade.
De elever som dessutom lever med trauma, våld och otrygghet lämnas ensamma med det viktigaste jobbet. Barnets beteende hanteras som grundproblem, i stället för att ses som ett symtom på, eller konsekvens av, ett system som brister.
I många år har hundratals skolor i Sverige jobbat med ”kompisstödjare”, vilket Socialstyrelsen (2022) visade i vissa fall kunde öka risken för utsatthet om det saknas vuxennärvaro och trygg skolmiljö. Arbetssättet ändrades förstås med den nya informationen, men det kan låta oss illustrera hur lätt det är låta sig luras av förgivettagna praktiker och goda intentioner. Barn kan aldrig ta över det ansvar som vuxna behöver ta. Barn ska alltid få höras, vara delaktiga och gärna medbestämmande, men ska aldrig ersätta vuxnas närvaro, trygghet och mandat.
Låt oss tala klarspråk: Det finns barn i våra skolor som inte behöver fler andningsövningar och träning i känsloreglering. De behöver trygga miljöer. De behöver vuxna med tid, mandat och ansvar. Elevhälsoteam – kurator, skolsköterska, psykolog, skolsocionom, specialpedagoger och speciallärare – ska finnas på plats varje dag, med tid och resurser att stötta eleverna innan problemen blir stora. Samverkande team mellan skola, socialtjänst och vård, så att barnen inte bollas mellan stuprör och faller mellan stolar.
Att lära sig känslohantering är viktigt, men får inte vara den primära insatsen för att stötta barnen, och inte den enda. Och de barn som lever i våld, ensamhet eller rädsla kan inte andas sig igenom sin verklighet. De barnen behöver upptäckas och skyddas. Den psykiska ohälsan hos barn och unga är en komplex utmaning som behöver förstås i sin helhet, inte reduceras till ett problem på individnivå. Det är dags att ändra systemet som gör barnen sjuka.
Camilla Eriksson, Fil. Dr i socialt arbete, Lektor i folkhälsovetenskap
Maria Lundberg, Socionom & Universitetsadjunkt i socialt arbete
Båda är verksamma i kunskapsmiljön hållbar uppväxt vid Mälardalens universitet, MDU
