Att växa upp som placerad är att ständigt försöka hitta rätt plats i andras världar. Jag försökte vara duktig men kallades manipulativ. Jag visade kärlek och skrämde människor. När jag sa ifrån kallades jag gränslös och när jag grät stoppade man i mig så mycket piller att jag fortfarande lever med stora minnesluckor.
Jag fick aldrig någon kram som barn. Inte när jag hulkade på en ny madrass i ett främmande rum och saknade mina syskon. Inte när jag försökte göra rätt eller övade anpassning. Ingen tröstade när jag föll, ingen hurrade på min födelsedag.
Att växa upp som placerad kan innebära att vara ett barn i ständig rörelse. Flyttad mellan hem, mellan vuxna som pratar om mig men sällan med mig. Ofta var jag bara initialer i en pärm, en rad i ett beslut, ett ärende att hantera. Jag lärde mig tidigt att inte ställa frågor, för svaren kom ändå inte.
Det är märkligt vad tystnaden gör med en. Hur den inte bara fyller rummet, utan också äter sig in och blir en del av ens identitet. Till slut är den en skugga du bär med dig överallt. När ingen förklarar börjar man själv skapa förklaringar. Jag duger inte, det är därför ingen orkar med mig. Jag förstör allt, jag är äcklig. Jag är fel.
Den här känslan följde genom hela barndomen, in i vuxenlivet. Jag tvivlade på människor, tolkade min omgivning på ett sätt som bekräftade att jag vara annorlunda. Den gjorde att jag hellre backade undan än riskerade att bli avvisad. Det är så tystnaden formar en – inte bara i stunden utan långt efteråt.
Det tog tjugofyra år för mig att begripa att det inte var jag som var problemet. Det var de runtomkring – systemet, tystnaden, drogerna som tog mina föräldrar och myndigheter som valde att blunda och flytta, hellre än att stanna upp och förklara. När någon till sist lade armarna runt mig och menade det svartnade det för ögonen. Allt jag hållit borta vällde fram på en gång. Först då förstod jag vad som saknats, hur djupt tomheten gått.
Och nu står de där barnen i min hall. Med en plastpåse kläder i ena handen och trasig mobil i den andra. Blickarna söker något att hålla fast vid. Något de kan tro på. Kroppen som redan lärt sig att inte ta plats, inte finnas, inte fråga. Jag ser allt det där – för jag var en av dem.
Jag vet att det inte krävs mycket för att göra skillnad. Det behöver inte vara stora gester. Ibland räcker det med ett leende eller att visa att man har tid. Att fråga hur dagen varit och faktiskt lyssna på svaret. Att minnas vilken färg barnet tycker om, eller vilket datum födelsedagen infaller.
Det är i de små handlingarna som något nytt kan börja gro. Ett vänligt ord, en blick som stannar kvar lite längre, en förklaring som ges en gång till. Sådant tar inte mycket tid men kan göra hela skillnaden för ett barn som annars känner sig utbytbart.
Vi kan inte förändra barnets bakgrund. Vi kan inte sudda ut förlusterna. Men vi kan sätta oss ner och förklara igen och igen – för ibland behöver saker upprepas innan de går in. Du är inte fel. Du är mer än initialer i en pärm. Du är någon.
