“Mikael mördades framför sin son i Skärholmen – 18-åring döms till fängelse.”
Notisen får mig att stanna mitt i gatan. Jag minns när jag läste om händelsen första gången.
Om pappan som konfronterade en grupp ungdomar med dödlig utgång. Om sonen som bevittnade sin fars civilkurage för att ett ögonblick senare se honom skjutas ihjäl.
En mynningsflamma. En oåterkallelig eld. Gärningsmannen var en 17-årig kille.
I och med domen uttrycker polisen att han – som nu är 18 år – varit kopplad till det kriminella nätverket ”Skärholmsfalangen” och varit brottsaktiv redan vid 13 års ålder. Tingsrätten konstaterar att han tidigare dömts till två fall av mord mot personer ur en rivaliserande gruppering. Domen blev 14 års fängelse.
Hur kan det börja så tidigt? Och hur kan det gå så långt? Jag har arbetat som journalist i drygt tio år. Jag har följt bevakningen av den eskalerande gängkriminaliteten bakom kulisserna. Jag har personligen ägnat år – i ung och vuxen ålder – i socioekonomiskt utsatta områden. Och numera arbetar jag som föreläsare med fokus på anti-machokultur.
LÄS OCKSÅ >>> ”Om det inte får kosta pengar så kommer det att kosta liv”
Ämnet har kommit upp med jämna mellanrum – likaså Mikael. Första gången frågan dök upp efter en föreläsning blev jag paff. “Du förespråkar civilkurage, mod och att alltid dra gränser och säga ifrån. Men vågar man det efter Mikael?”
Jag kände till händelsen men hade inte kopplat samman trådarna. Kan jag stå och predika om ovillkorliga repressalier mot alla som går över gränser, hela tiden och dygnet runt och i alla situationer oavsett vad, efter Mikael?
Hur svarar vi på en sådan fråga när gränserna har förskjutits och rädslan har ett fastare grepp om samhället?
Ja, vi måste fortsätta släcka eldarna. Och göra allt i vår makt för att slippa behöva.
Pojkarna i riskzonen behöver empati, alternativ och förståelse. Och de som kliver över gränser ska straffas – hårt.
De påverkas av vuxenvärldens ord och tystnad. Av våra värderingar och attityder, handlingar och passivitet. Av sina förebilder och andra pojkar, killar och män. Av normer och populärkultur som inte sällan romantiserar det som föregår mynningselden. De påverkas av machokultur.
Vårt ovillkorliga slit måste läggas på att säkerställa att normerna kring pojkarna aldrig kan leda till gnistor som leder till bränder. Vi ska leda dem rätt. Vi måste vrida och vända på normerna som omsluter maskulinitet, granska de hämmande och skadliga, lära pojkarna betrakta dem kritiskt och uppmuntra dem att välja andra vägar. Det behövs fler alternativ, fler förebilder och mycket mer kärlek.
Skyddsnätet för pojkar i allmänhet och de i riskzonen i synnerhet måste vara starkt.
Socialarbetare, skolpersonal, fritidsledare, vårdnadshavare, kompisar, ledare: Kan vi kroka arm?
Jag må inte ha alla svar men är redo att gräva djupt efter allt mod jag kan skrapa fram. Gör det du med. Gängen frodas av extrem och dödlig machokultur men vilseleder genom löften om “heder”, “respekt”, “manlighet”, “brödraskap” och “skydd”. Det är dags för oss att omdefiniera orden. Mikael skulle aldrig ha mördats och 18-åringen skulle aldrig ha lockats in i kriminalitet. Ingen mer eld.
