En av oss börjar gråta direkt och orkar inte titta mer än åtta minuter, två av oss får lämna rummet i perioder. Det här händer när vår skrivargrupp tillsammans tittar på Uppdrag gransknings Lämnade att dö. Ett program som ger ångestpåslag, gör oss förtvivlade och förbannade, olika känslor utifrån de olika personer vi är. Den enda känsla ingen av oss får är sorgligt nog – förvåning.
Programmet visar hur Jörgen, som bor på ”lågtröskelboendet” Rysseviken i Haninge, dör två dagar efter att han larmat ambulans men inte får åka med till sjukhuset för att han är så full med vägglöss. Tittaren får se misär i olika stadier i utdragna bilder från ett konkursat före detta boende där några personer helt enkelt blivit kvarlämnade.
I dag finns vägglöss på många boenden där människor har både allvarliga fysiska och psykiska sjukdomar. Om någon där får en hjärtinfarkt, kommer den personen också att lämnas att dö ensam? Med konstaterandet ”Vi ska alla dö en dag”, som en ansvarig läkare säger i programmet.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >>> Läs mer här
De flesta av oss har levt i, eller sett de här miljöerna, vi vet att det är omöjligt att sova när vägglössen biter. Vi blir påminda om egna trauman och vi lider med de människor vi ser, vi känner och känner till flera av dem, från våra egna liv på gatan. Vi tänker att det lika gärna kunde varit någon av oss.
Allt kan avgöras av vilken kommun eller stadsdelsförvaltning du tillhör och vilken handläggare du får. Visst kan du få hjälp, men alldeles för ofta inte den hjälpen du ber om och behöver. Det handlar också om vilken typ av behov du har. Behövs insatser från både kommun och region då är man oftast illa ute. Samverkan fungerar väldigt sällan, och den där Samsjuklighetsutredningen tycks ha drabbats av ännu en fördröjning.
Det mest beklämmande med ”lågtröskelboendet” Rysseviken är att det trots så många larm fått fortsätta. Att det sattes i konkurs inte bara en gång utan två, samme ägare kunde gå in med sitt andra företag som huvudman. Det började säkert bra med en fin ambition, men hur är det ens möjligt att det fått fortsätta? Det visar allvarliga brister i samhällets syn på sina medborgare. Det visar bristande tillsyn och framför allt brist på handlingskraft.
Ingen tar på sig det övergripande och yttersta ansvaret. Att alla kan skylla på någon annan tycks vara ett både tillåtet och framkomligt förhållningssätt.
Vi gissar att programmet inte är helt lätt att hänga med i för en vanlig tittare, som inte själv har egen erfarenhet av den här världen. Det skulle behövas minst 20 program för att förklara på ett rättvisande sätt. Det finns ofantligt många bedrövliga och omänskliga livsöden som aldrig lyfts upp i ljuset. Människor som lever i en skuggvärld där det är fullt möjligt att försvinna nästan utan att det märks.
Risken finns att programmet ger en bild av att det är just harm reduction som är det dåliga. Men ni som läser Socionomen, ni vet ju att det behövs bostäder och stöd även för personer som inte klarar att vara drogfria här och nu. En del av er möter sådana som oss i era jobb. Ni vet som vi, att det går att vända på en dålig situation och att det också finns bättre boenden än de Uppdrag granskning visar. Bostad Först kan vara ett alternativ, men det krävs ofta en hel del mer än en egen nyckel.
Det finns alldeles för många boenden med tjusiga formuleringar på sina hemsidor, höga utdelningar till aktieägarna och en verklighet som gränsar till misär.
Så vi undrar: ni som placerar på de här boendena, vilka krav ställer ni på att de lever upp till det de utlovat? Besöker ni de personer ni betalar höga kostnader för i de här miljöerna?
Många viktiga aktörer i programmet vill inte bli intervjuade, tystnaden säger mycket. Men det behövs personal som engagerar sig och anmäler missförhållanden, också i verksamheter där de själva jobbar. Var är visselblåsarna? Var är kvalitetssäkringen i praktiken? Var är alla initiativ till att i grunden förändra ett system som inte fungerar?Att ge hopp och värdighet till den som är förtvivlad och maktlös är en bra grogrund för förändring.
