För 15 år sedan dog Irena Sendler. Irena var en polsk socialarbetare som arbetade med folkhälsofrågor. Precis som den svenska diplomaten Raoul Wallenberg räddade hon liv under andra världskriget. Under tre månader smugglade Irena ut 2 500 judiska barn i säckar, klädpåsar och till och med kistor.
Hon gav barnen nya namn och hittade nya familjer där barnen kunde bo. I en trädgård grävde hon ner marmeladburkar med barnens riktiga namn i hopp om att en dag kunna återförena dom med sina familjer. Bara några få av barnen fick återse sina föräldrar men tack vare hennes handlingar skapades många nya generationer av liv.
Vi synliggör sällan människor som Irena. Vi fokuserar i stället ofta på det som är fel och vi minns ofta ondskan. Och det är på många sätt naturligt och nödvändigt. Det är för människosläktet en försvarsmekanism. Samtidigt funderar jag allt oftare på vad som skulle hända om vi i stället pratade om alla de förebilder som vi låter falla i glömska. Hur skulle de påverka oss, inspirera oss, guida våra vägval?
Ett annat exempel: Det finns en ikonisk svart-vit bild som togs för snart 60 år sedan. Två män högt uppe på en elstolpe. Den ena har en vit hjälm på huvudet och den andra mannen ligger i luften upp och ner. De hålls båda fast av säkerhetslinor och ser ut att kyssa varandra.
Bilden heter Kiss of Life och togs av fotografen Rocco Morabito 1967. Elektrikern R.G. Champion råkade denna morgon röra vid en elkabel och få hela 4 000 volt genom kroppen. Han föll bakåt och hans hjärta stannade. En av hans kollegor, J.D. Thompson, handlade då momentant, klättrade upp och fattade beslutet att det inte fanns tid att skära loss honom från linan. Han behövde luft direkt för att överleva. Han satte därför högt uppe i luften i gång med omedelbar livräddning och det är denna scen som fångats på bild. Båda männen överlevde.
Man brukar säga att den som räddar ett liv räddar en hel värld. Samtidigt blir jag alltid lite illa till mods när jag hör någon tala om personer som Raoul Wallenberg eller för den delen Irena och J.D. Thompson som hjältar eller extraordinära människor. Snarare var de helt vanliga människor som valde att göra för sin tid extraordinära saker. Modiga handlingar i historien har nämligen alltid genomförts av vanliga människor.
Vuxna som säger ifrån när de ser ett ungdomsgäng trakassera en liten pojke på bussen. Grannen som tar upp telefonen och ringer polisen när han för tredje kvällen i rad hör desperata rop från lägenheten bredvid. Vännen som tar nycklarna från sin berusade kompis som försöker sätta sig i bilen. Socionomen som får ett barn att känna sig tryggt när världen omkring verkar falla sönder.
Vanliga människor vars handlingar och beslut kommer att prägla andra liv. Och ibland även historien. Det är det civilkurage handlar om i grund och botten. Ansvaret för vår samtid kan vi aldrig frånskriva oss i väntan på en hjälte som ska lösa allt. Det måste vi ta själva.
