På Socionomdagarna håller jag en skrivworkshop. Det kommer kommunalråd, kuratorer, socialsekreterare som arbetar med ekonomiskt bistånd och uppsökande verksamhet. Det kommer forskare, diakoner, lärare. Det kommer präster, projektledare, chefer. Terapeuter, handläggare och familjerådgivare. Hur skriva en socialt angelägen bok?
På workshopen viftar jag med Éléonore Merciers bok, Han bara slog och slog (2010). Som inte är en roman, men inte heller en essä. Éléonore Mercier arbetar som jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Under 17 år skriver hon dagligen ner första meningen i varje samtal hon tar emot. Boken kommer att bestå av 1653 utvalda meningar som tillsammans bildar en kör av röster:
Min pappa är våldsam mot hela familjen
Min syster har märken i ansiktet
Jag hörde ljud från grannarna
Jag är sjuksköterska, jag ringer angående ett fall
Jag har lidit i åratal
Jag har en kollega vars man är ett monster
Skriften rönte stor uppmärksamhet, översattes till flera språk och är det bästa jag läst om våld riktat mot kvinnor.
Ibland tänker jag på framtidens litteratur med bävan. Men jag ser med stor förväntan också fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske är den skriven utifrån oron över den sociala nedbrytningskedja som pågått sedan 1980-talet? Kanske vittnar den om hur staten dragit sig tillbaka inom en mängd människovänliga områden, att sociala problem åter igen individualiseras?
Kanske höjs det röster om kortsiktiga effektiviseringskrav och marknadslösningar på sociala hjärtefrågor som ödelägger såväl idéer som verksamheter? Kanske skrivs det om Försäkringskassans och socialtjänstens handläggare som mot sin vilja har utvecklats till en slags ”den egna budgetens grindvakter”, vars uppgift är att stänga ute de klienter de egentligen vill, kan, och är satta att hjälpa?
Kanske får vi läsa om narkotikans påverkan på samhället? Kanske om modern fattigdomsproblematik? Kanske kommer vi att se alster om anhörigfrågor? Kanske kommer nedgångna bostäder och otrygga förhållanden att vara i fokus?
Kanske kommer framtidens litteratur att handla barn som blivit felaktigt diagnostiserade i denna vår tid då vi i så hög grad fokuserar på beteende och inte psykosociala hemförhållanden? Kanske om subutex-behandlingar och vidriga förhållanden på Sis-hem? Kanske kommer vi att få läsa inside-berättelser om gängkriminalitet? Kanske kommer bristerna i våra nuvarande trygghetssystem att skärskådas?
Jag vet inte, men när det kommer till dramatiska samhällsomvälvningar som visat sig få stora konsekvenser för många individer, det vill säga för kollektivet, är socionomerna ofta experterna. Tror också det är därför så många vill skriva.
Min enkla tes på socionomdagarna är att fler sociala eldsjälar skulle kunna göra en Éléonore Mercier. Det enda som egentligen krävs är sinnesnärvaro nog att förstå vilket unikt och viktigt material som ibland finns att tillgå bara genom att varje dag gå till jobbet. Utöver det behövs endast papper, penna, patos och tålamod.
