Vi lever i en tid av multipla kriser, där en sådan kris inbegriper den ryska invasionen av Ukraina som startade den 24:e februari, 2022. Konflikten har tvingat cirka åtta miljoner människor på flykt, och räknas idag som en av de extremaste humanitära kriserna vi har haft i Europa i modern tid.
Till Sverige har det anlänt ungefär 50 000 ukrainska människor, detta följt på den så kallade flyktingkrisen under 2015 och framåt då cirka 160 000 människor från primärt Syrien, Afghanistan och Irak sökte asyl i Sverige.
Trots att människor som flyr krig har många gemensamma nämnare som tillsammans resulterar i att det är en utsatt grupp, har den rådande konflikten kastat ljus på en särbehandling av ukrainska flyktingar jämfört med de människor som kom från 2015 och framåt. Populistiska utspel av politiker har utmålat ukrainare som mer ”värdiga” och i behov av ett gott mottagande, där den demografiska sammansättningen, europeisk identitet och kulturell närhet gör dessa till mer ”förtjänta” av mottagarländers beskydd, än andra grupper som är kulturellt mer avlägsna.
Forskningen är också tydlig med att vissa grupper av flyktingar premieras över andra, och detta har blivit extremt tydligt under kriget i Ukraina. Ett exempel är Polen, som vägrade ta emot flyktingar under 2015, men som bara under de två första månaderna av konflikten tog emot cirka tre miljoner ukrainare.
Humanitära kriser som dessa är ett enormt stresstest för de professioner och grupper som arbetar med sociala problem och mänskliga rättigheter. I mitt forskningsfält om socialt arbete i civilsamhället undersökte jag de första initiativen inom svensk idrott som upprättades för ukrainska flyktingar. Resultaten speglade observationer från många andra samhällssfärer: ukrainska flyktingar positionerades ofta mot andra grupper, där många menade på att dom var ”redo att kavla upp ärmarna” – det vill säga, redo att jobba och bidra, jämfört med andra grupper som upplevdes som mindre villiga att bidra, och integreras.
Ibland var sådana uttalanden ogrundade i egna erfarenheter, och baserades på en generell bild av olika flyktinggrupper. Andra uttalanden förankrades ofta i att man kände mer empati för ukrainare för att konflikten var geografiskt närmre än tidigare konflikter.
När vissa grupper positioneras mot andra kan det bidra till exkluderande mekanismer, där exempelvis exkludering från föreningar i civilsamhället kan inverka på utsatta gruppers meningsfulla fritid. Men än mer akut och viktigt är att se till att denna positionering inte sker inom professionellt socialt arbete, där socionomen befinner sig i en maktposition.
Det sociala arbetet har en grundläggande uppgift att skapa en inkluderande miljö för flyktingar oavsett deras bakgrund. Genom att följa etiska riktlinjer i sitt arbete, såsom principen om respekt för alla individers värdighet och rättigheter, kan socionomer skapa en atmosfär där diskriminering inte tolereras. Lika tillgång till stöd och tjänster ska säkerställas, oavsett nationalitet, kön, ålder eller någon annan kännetecknande faktor. Detta är avgörande för att främja social rättvisa och en rättvis behandling av flyktingar.
När vi ser exempel på att vissa grupper premieras bör det vara en påminnelse till professionen om att försvara principen om likabehandling. Socionomer har en moralisk skyldighet att agera som förespråkare för de mest utsatta individerna i samhället, och detta innefattar att adressera hinder som står i vägen för lika behandling och rättvisa.
Inom det professionella sociala arbetet har socionomer en särskilt betydelsefull position. Deras kompetens och handlingsförmåga är nyckelfaktorer när det gäller att påverka utsatta gruppers liv på avgörande sätt. Genom att vara medvetna om och agera mot särbehandling kan socionomer ta en central roll i att skapa en inkluderande värld där alla individer, inklusive flyktingar, ges möjlighet att bygga en ny och stabil tillvaro.
Det är genom att ständigt arbeta för dessa mål som socionomer uppfyller sitt uppdrag att främja mänskliga rättigheter och social rättvisa i samhället.
