”Det är upp till makthavare att agera”. Det säger Veronica Vadebäck som ligger bakom initiativet Sistjejer. Där berättar hon och hundratals andra kvinnor om kränkningar och våld på Sis. ”Det behövs utomstående som kliver in”, säger hon.
”Under mina nästan tre år på SIS har jag blivit kastad i väggen, dragen i håret, sparkad på, klämd i garderoben, instängd på mitt rum i 7 timmar i sträck utan möjlighet till toalettbesök, haft sex med en ur personalen.”
Anonymt vittnesmål publicerat på Sistjejers Instagramkonto.
I dag är Veronica Vadebäck 29 år, präststudent och tillsammans med Linn Skånberg medskapare till initiativet Sistjejer. Förutom ett konto på Instagram ligger de också bakom ett upprop riktat till myndighetens ledning och till ansvariga politiker, där över trehundra kvinnor berättar om sina upplevelser från Sis.
– Nu har vi vittnat om vad som sker innanför väggarna, och nu är det upp till beslutsfattare och makthavare att agera, säger hon.
Sistjejer kräver bland att nakenvisitationerna och isoleringscellerna försvinner, att man erkänner att Sis innebär en risk för traumatisering, att våldet omedelbart stoppas och att de som utsatts för kränkningar får en formell ursäkt och kompensation. Man vill också att alla Sis-institutioner så småningom läggs ned.
– Vi tycker att psykiatrin och socialtjänsten ska ta ett större ansvar för oss som mår psykiskt dåligt. Den lätta vägen är att låsa in oss och kasta nyckeln, men vi är inte kriminella eller farliga för allmänheten. Vi är bara farliga för oss själva.
LÄS OCKSÅ >>> Avskiljning på Sis väcker känslor – likställs med våld
Vad tror du att det här våldet som så många vittnar om beror på?
– Dels att personalen inte har rätt utbildning. Många är inte socionomer. Där jag bodde hade många av behandlingsassistenterna ingen utbildning alls. En annan förklaring är instängdheten: eftersom samhället utanför inte har någon insyn är det väldigt lätt för dem att göra vad de vill utan att det kommer ut.
Du funderade aldrig på att polisanmäla någon av dem som utsatte dig?
– Nej, när man lever med de här personerna under så pass många år drabbas man av Stockholmssyndromet. De som gör dig illa ena dagen är snälla den andra, och säger saker som ”Jag älskar dig” och ”Jag är som din mamma”. Du blir beroende av dem.
”Varje dag låstes vi in i 30 min för att personalen skulle ta rast, de kom in och luktade rök och vägrade låta oss gå ut. Det fanns ingen gård eller balkong, vi var helt inlåsta.”
Anonymt vittnesmål publicerat på Sistjejers Instagramkonto.
Sis generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har lovat ett möte med Sistjejer i höst. Men hon har hittills svarat defensivt på initiativet, tycker Veronica Vadebäck. I en debattartikel i DN skriver hon att kvinnornas berättelser är ”viktiga” för henne, men samtidigt att hon mött många placerade barn och unga, och att ”flera av dem ger uttryck för en annan bild och beskriver verksamheten på ett annat sätt.”
– Det här är en förminskningsteknik. Sis står inte för vad som har hänt. Att vissa har haft det bra på Sis tar inte bort trehundra personers vittnesmål om våld och övergrepp.
Som ett konkret svar på de många uppgifterna om våld, våldtäkt och sexuella övergrepp, som inte bara presenterats av Sistjejer utan också på andra håll, ska Sis bland annat införa en intern larmfunktion, genom vilken barn och unga kan höra av sig om något har hänt.
LÄS OCKSÅ >>> Flickor särskilt utsatta på Sis ungdomshem: ”Beklagligt”
Det är dock en åtgärd som Veronica Vadebäck är skeptiskt till. Sistjejer kräver i stället att de placerade ska kunna larma polis, IVO och andra oberoende instanser.
– Det behövs utomstående som kliver in. De flesta som bor på Sis gör det under så lång tid att de hinner utveckla det här Stockholmssyndromet, och då skyddar de personalen.
Hon vill också se andra typer av inflöde från det ”friska samhället” in i institutionen. Det kan handla om regelbundna möten med socialsekreterare, eller tillgång till präster. Det sista är en fråga som Veronica Vadebäck driver aktivt. Parallellt med Sistjejer har hon grundat ett annat upprop, som kräver att Svenska kyrkan inrättar ”Sis-präster”, och att de tillåts komma in.
– Om personalen vet att det en gång i veckan kommer en präst eller oberoende socionom till boendet och pratar med alla som vill, tror jag inte att de skulle våga vara lika våldsamma.
Nu hoppas Veronica Vadebäck att Sistjejer får gehör för sina krav, och hon kommer fortsätta att driva opinionsarbetet och samla in berättelser. Det handlar inte bara om historiska händelser, påpekar hon. En del av vittnesmålen kommer från personer som bor på Sis nu.
– Ungdomar som inte har gjort något brottsligt, som kanske är där på grund av självskadeproblematik, utsätts för våld och sitter inlåsta under fängelslika förhållanden längre än många som är dömda för anstiftan till mord och andra svåra brott. Det är helt oacceptabelt.
Sis menar att man lägger stor vikt vid vittnesmålen.
– Jag blir mycket berörd av flickornas berättelser och känner väldigt starkt för dem, säger Malin Östling, ungdomsvårdsdirektör på Sis.
– Det Sistjejer berättar är viktigt, och det är viktigt att vi tar del av det de berättar och att vi tar dem på allvar. Sis har tagit kontakt med företrädare för Sistjejer för att föra samtal med dem om vad vi behöver göra för att förbättra och vidareutveckla vården och behandlingen för unga flickor som placeras på Sis.
”Jag såg tjejer bli slagna och personal som var sexuella. Ett extra tydligt minne har jag när en tjej skrek en hel natt i isoleringen och personalen kom och delade ut öronproppar så vi skulle kunna sova. Hon skrek i flera nätter, personalen ignorerade henne och vi kunde inte göra något.”
Anonymt vittnesmål publicerat på Sistjejers Instagramkonto.