Med sommarens nummer av Socionomen följde en bilaga från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Där kunde man läsa att olika undersökningar tyder på att mer än en tredjedel av pojkarna och över 40 procent av flickorna i elvaårsåldern har sådana problem med psykisk ohälsa att de själva eller deras omgivning lider av dem.
Men vad betyder ”psykisk ohälsa”? Läser man SBU:s skrift så innebär den att någon lider, men kanske inte personen själv. En antydan får man när man läser vidare om de program som ska förebygga lidandet. Det handlar om utagerande problem, depressivitet och ångest.
De insatser som granskats verkar ha tveksamma resultat. Positiva i början, osäkra efter ett tag. Som vanligt behövs mer forskning. Men är det verkligen så?
1989 publicerade Lars Gustafsson boken Problemformuleringsprivilegiet. Den som har makt att bestämma hur en fråga ska formuleras, formulerar även de möjliga svaren. Som man frågar får man svar.
I dag besitter SBU och Socialstyrelsen detta privilegium i Sverige, och de verkar inom en bio-medicinsk tankeram. De frågar inte hur det kan komma sig att över en tredjedel av barnen på väg in i tonåren bedöms ha psykisk ohälsa. Har den svenska befolkningen drabbats av en våg av genetiska och/eller hjärnskador? När så många människor anses av myndigheterna vara psykiskt ”sjuka”, är det verkligen möjligt att tro att det rör sig om individuella problem som skall behandlas med individuella insatser, främst medicin?
Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan skulle fråga vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar.
Forskningen pekar på två saker: Människors levnadsvillkor har förändrats och ojämlikheten har ökat. Fler och fler arbetar under allt osäkrare arbetsvillkor. Skolorna har privatiserats, segregerats och inriktats på individuella prestationer. I dag har vi matfattigdom i Sverige med köer framför Stadsmissionens lokaler. Socialt stöd behovsprövas med allt tätare mellanrum och nivån på försörjningsstödet har kraftigt urholkats.
Samtidigt har reformer för att förbättra människors levnadsvillkor försvunnit från agendan. Sex timmars arbetsdag. Medborgarlön. En rimlig pension för alla…
Forskningen pekar entydigt på att de sociala villkoren påverkar människors mående. Men det är ingen ”sjukdom” att må dåligt på grund av de levnadsvillkor man lever under. Och är det ingen sjukdom kan inte insatserna främst vara individuella diagnoser och läkemedelsordinationer.
Forskningen visar att minskade ekonomiska klyftor förbättrar en befolknings psykiska hälsa. Bättre ekonomiska villkor gör att folk även med allvarliga psykiska problem mår bättre.
I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns en öppning för sociala perspektiv.
Ett första steg vore att kraftigt minska bruket av psykiatriska diagnoser i beslut inom socialtjänsten. Ett annat att åter börja argumentera för sociala reformer.
