FRÅGA: Jag har blivit kontaktad av föräldrarna till en 25-åring som fastnat i dataspelande, och som inte lyckas inte bryta mönstret på egen hand. Han bor hemma, är ofta uppe på nätterna, har dålig fysisk hälsa och lyckas inte ta tag i sitt liv. Föräldrarna har försökt det mesta utan resultat. Vad kan jag göra för att hjälpa honom?
SVAR: Eftersom sonen är över 18 år är det knepigt rent juridiskt. Föräldrarna vill att sonen ska få hjälp, men det kanske han inte vill själv. Det beror ju också på hur allvarligt han fastnat i spelandet och hur situationen ser ut i övrigt. Men steg ett skulle jag säga är att prata med föräldrarna om deras oro, för att i nästa steg försöka få kontakt med sonen. Kommer du hem till familjen kan du lite försynt be föräldrarna knacka på sonens dörr och fråga om ni kan prata en stund. Då är det viktigt att möta killen med ett stort mått av ödmjukhet och försiktighet – gärna vara nyfiken på vad han spelar och hur det går, snarare är att döma och moralisera.
I nästa steg förordar jag att du jobbar med hela familjen. Föräldrarna till vuxna dataspelsberoende barn som bor hemma är ofta medberoende och har svårt att ställa krav. De har i många fall en bra ekonomi och har inga problem att betala mat och hyra, och sköta markservice. Men du måste kunna ställa vissa krav på en vuxen individ som bor hemma, till exempel att man inte sitter och skriker framför datorn på natten, som gamers ofta gör, eller att man lagar sin egen mat.
Sen finns det många i den här gruppen som har andra svårigheter än spelandet. Det är vanligt med social fobi, depressioner och dold autism. Många har också ett blandberoende med exempelvis dataspel och cannabis eller alkohol. Då behöver du ta reda på vilket problem som verkar störst och hjälpa till med behandling för det. Sen finns det en tendens att putta runt ansvaret mellan kommun och region. Kommunen vill ibland, av ekonomiska skäl, skjuta över ansvaret på regionen, medan regionen menar att WHO:s diagnos ”gaming disorder” som kom 2019 inte finns i Sverige. Men vi måste tänka långsiktigt och gå in offensivt tidigt, då det finns signaler på att något är fel. Rent generellt tycker jag att vi i Sverige behöver jobba mer aktivt med unga vuxna. Vi kan inte bara hänvisa till klientens egen vilja så fort de fyllt 18. De här ungdomarna förstår inte alltid att de har problem och vi kan inte lämna dem åt sitt öde tills de kraschar helt och blir aktuella för LSS, kriminalvården eller i värsta fall blir suicidala.
Sven Rollenhagen, socionom och expert på dataspelsberoende
