– Alla jag pratat med är väldigt oroliga. Man vågar inte gå ut, man hör bomber som detonerar och flygplan som cirkulerar runt. Det skapar förstås en oerhörd stress och oro, berättar hon.
Dahlia Aljaderi kom till Sverige när hon var 1,5 år. Hennes mamma är från Ukraina och varje år brukar hon åka tillbaka minst en gång. Hennes mormor bor i en by i nordöstra Ukraina, hon har släkt i hårt drabbade Charkiv i landets nordöstra delar och många vänner i Kiev.
– Några av mina vänner i Kiev har tagit sig till en tunnelbanestation. Där är fullt med barn, äldre och sjuka. Det är svårt med vatten och mat. Militären har levererat hinkar med vatten, berättar hon.
Hur är det för dig att se på här ifrån Sverige?
– Det skapar en enorm känsla av maktlöshet. Det är fruktansvärt. Jag har aldrig upplevt krig och kan inte föreställa mig hur det är att leva under de förhållandena, men jag kan inte göra annat än att finnas där och lyssna.
Har dina vänner och släktingar pratat om att fly?
– De jag pratat med vill stanna i Ukraina eftersom de inte vet vart de ska ta vägen om de ska lämna landet. Och min mormor som bor i en liten by är gammal och kan inte ta sig någonstans.
Med anledning av utvecklingen i Ukraina har Migrationsverket ökat sin beredskap för att vara redo att ta emot ukrainska flyktingar. Alla avvisningar till Ukraina har stoppats tillfälligt och Migrationsverket kommer inte att fatta beslut i ärenden med asylsökande från Ukraina. Under eftermiddagen den 25 februari höll integrations- och migrationsminister Anders Ygeman och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik en gemensam pressträff. De berättade bland annat på den polska sidan finns beredskap att ta emot flyktingar men då Ukraina förbjudit män mellan 18–60 år att lämna landet har det uppstått köer på upp till en mil vid gränsövergångarna mot Polen.
Hur situationen kommer att utvecklas återstår att se. Dahlia Aljaderi tror inte att Ryssland kommer nöja sig förrän de tagit över de delar av Ukraina som de vill ha. Även om hon hoppas att kriget ska bli kortvaraigt.
– Jag tänker också i ett längre perspektiv, på alla de barn och unga som kommer att växa upp med traumat att ha upplevt krig. Jag jobbar på BUP och om jag jämför så finns ingen infrastruktur i Ukraina för att ta hand om psykisk ohälsa. Det är något du förväntas bearbeta på egen hand, säger hon.
Vad tror du att det betyder för dina vänner och släktingar att ni har kontakt?
– Jag tror att det är dubbelt. Jag är född i Ukraina, talar ryska och lite ukrainska. Och så sitter jag i ett helt annat land och är trygg. Jag tror de undrar varför de inte kan ha det så också. Men jag hoppas att de känner att vi kan vara ett stöd. Att vi finns här för dem.
