För en tid sedan fick jag ett mejl från Astrid. Hon skrev att hon mött en ”fyr” från Stockholm. Bekantskapen hade visat sig vara mer än en bekantskap – och de blev ”kærester”. Nu ville Astrid tacka mig, skrev hon.
I tjugofem år arbetade jag på Insidan på Dagens Nyheter. Jag intervjuade psykologer, läkare, forskare, experter … fast det jag bär med mig är alla möten med människor som personligt berättade om livets glädje och sorg.
En aprildag 2019 fick jag och fotografen Roger Turesson förmånen att träffa Astrid Siemens Lorenzen. Hon gick då sista året på gymnasiet hemma i Sønderborg på Jylland i Danmark. Astrid svarade på våra frågor genom att hennes ögon stannade på en bokstav på datorskärmens tangentbord. Så växte sakta ord och hela meningar fram. Därefter ”läste” datorn upp vad hon skrivit. Ännu minns jag hur hon sökte vår blick för att försäkra sig om att vi verkligen uppfattat henne rätt.
I samband med födelsen fick Astrid en skada som innebär att hon inte kan kontrollera sina muskelrörelser och inte heller har ett talat språk. Den ögonstyrda datorn är därför hennes livlina. Att ”prata” med ögonen kräver dock mycket koncentration och är ansträngande. Svaren från Astrid kom inte lika snabbt som jag, en ibland otålig journalist, var van vid. Men efter hand hittade vi ett sätt att kommunicera.
Mötet med Astrid påverkade mig starkt. Jag, med kanske omedvetna fördomar om funktionshinder, fick ta del av en ung människas livsöde. Fast framför allt minns jag den brinnande framtidstron. Astrid citerade den världsberömde brittiske fysikern Stewen Hawkins, som var nästan helt förlamad och även han kommunicerade via en digital röstmaskin. ”Det är inte de starkaste i en art som överlever, inte heller de som är mest lämpade, utan de som är bäst på att anpassa sig till förändringar. Det är viktigt att aldrig ge upp.”
Astrid menade att det gäller att alltid försöka bevara livsgnistan; att aldrig förlora tron på sig själv och sina möjligheter. Man ska inte låta sig begränsas av andras åsikter om vad man kan klara av eller inte. Håll alltid hjärtat öppet för drömmar och var inte rädd för att försöka uppnå dem och stanna aldrig upp på grund av några hinder, menade Astrid.
Under den tid som gått sedan mötet den där aprildagen 2019 har hon och jag skickat några e-postbrev till varandra. Jag har berättat om hur lycklig jag är över att få möta mina barnbarn och att få se på livet på ett sätt som jag kanske glömt bort.
I ett meddelande nämnde Astrid att hon blivit kontaktad av en man från Sverige efter artikeln om henne i DN. Så i slutet av sommaren skrev hon att bekantskapen utvecklats till kärlek, att de blivit kærester. Ett möte ledde till ett nytt möte.
Efter att jag och Astrid träffades har jag funderat över mitt liv, mina tillkortakommanden och mina glädjeämnen. Jag tänker på att vi ofta har förutfattade uppfattningar och tankar om dem vi träffar.
I höst har Astrid börjat sina studier till civilingenjör vid Danmarks tekniska universitet i Köpenhamn. Hon ska specialisera sig på medicinsk teknologi och avslutar sitt e-postbrev med att hon ”glæder” sig. Det gör jag också.
