Lena Engelmark: När historien upprepar sig

Minskade då problemen under 1950-1970-talens rekordår? Nej – det var inte bara välfärden som ökade utan också brottsligheten bland unga. Svenskarna skaffade sig allt fler bilar och ungdomarna stal dem. 1950-talets ”ungdom på glid-filmer” visar ungas uppror mot auktoriteter. Inom barnavården ökade problemen kring gäng- och ligabild­nin­gar och kritiken mot institutionerna och de dåliga behandlingsresultaten växte.

När den nya socialtjänstlagen kom 1982 reformerades ungdomsvården helt. Frivilligvård, närhetsprincip och privatisering blev ledord och nya typer av institutioner växte fram. Kommuner och landsting blev åter igen ansvariga men detta misslyckades. Medierna drog igång ”värstingdebatten” där oron växte då det saknades institutioner som hindrade utagerande ungdomar från att rymma. Statens institutionsstyrelse, SiS, inrättades 1993 och tog över LVU-hemmen 1994.

När vi i Socionomen nr 7 2020 undersöker gängbildning, klanstrukturer och SiS kamp ser vi många mönster från förr. Den ohanterliga ungdomsbrottsligheten har löpt som en röd tråd genom historien oavsett kris eller välfärd. Övergrepp, missnöje över behandlingsinsatser och allmänhetens oro likaså. SiS generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark poängterar med all rätta i detta nummer att samhällsutvecklingen idag kräver att myndigheten måste skydda samhället från de intagna – ett resonemang vi känner igen från 1800-talets fruktan.

Hur tar vi oss ur historiens ekorrhjul?