Strategierna som i studien identifieras kan förstås som ett försvar av professionaliteten.
Under de senaste decennierna har BUP även genomgått successiva omorganiseringar i linje med den nyliberala styrningsregimen New Public Management (NPM). De organisatoriska förändringarna kan beskrivas som en företagisering av vården, som bland annat inbegriper att ett allt större ansvar för vårdens kvalitet och kostnadseffektivitet åläggs den enskilde vårdanställde. Inom en organisation där vårdens utbud och efterfrågan inte är kompatibla och där arbetsgivaren efterfrågar bästa möjliga vård under kortast möjliga tid, bedriver kuratorn socialt arbete med relationsskapande praktiker som basis. I de kurativa samtalen med barn och unga är kuratorns känsloarbete en kärna. Annorlunda uttryckt är förmågan att i samtal hantera och manövrera sina egna och andras känslor central för kuratorns professionsutötvning. Men vilket utrymme finns egentligen för känsloarbete i en organisation som BUP? Vad händer när den professionella moralen står i strid med de organisatoriska förutsättningarna för arbetet? Och hur hanterar man som professionell en sådan situation?
Undersöker kuratorers känsloarbete
Mot bakgrund av ovanstående situation inom BUP, syftar min uppsats till att undersöka hur kuratorers känsloarbete och etiska ställningstaganden upplevs och hanteras. Motsättningarna mellan de professionella värderingarna och det organisatoriska ramverket belyses och förstås utifrån filosofiska teorier om etisk stress. I förståelsen för kuratorns känsloarbete använder jag mig av Arlie Russel Hochschilds emotionssociologiska begreppsapparat för emotionellt arbete.
Studien utgår från kvalitativa semistrukturerade intervjuer med fyra kuratorer på tre barn- och ungdomspsykiatriska specialistmottagningar. De intervjuade har gemensamt att de är kvinnor, socionomer och verksamma i Skåne. I övrigt är de i varierande åldrar, har olika lång arbetserfarenhet och skiftande grad av vidareutbildning. Materialet har kodats och analyserats tematiskt.
Fyra slutsatser påvisas
Av studien kunde fyra huvudsakliga slutsatser påvisas. För det första att känsloarbetet inte bara var en viktig relationsskapande praktik, utan också ett högt värderat professionellt ideal. Att i relation till patienten inte vara känslomässigt närvarande, tillgänglig och pålitlig upplevdes som moralisk fel.
För det andra att de organisatoriska förutsättningarna för arbetet upplevdes som ett hinder för de praktiker som kuratorerna ville och ansåg att de också borde bedriva. Vårdgarantin i kombination med mottagningarnas höga patientinflöde leder till tidsbrist och stress. Ju fler patienter desto svårare är det att utlova tillgänglighet och pålitlighet. Ju högre stress desto svårare att vara känslomässigt närvarande i samtalen. När patienter sätts på väntelista för behandling tvingas kuratorerna ofta gå emot sina bedömningar av patienternas vårdbehov, men de tvingas också gå emot sina professionella ideal avseende känsloarbete. Jag menar därför att de försätts i etisk stress.
För det tredje att den marknadsanpassade organiseringen av arbetet inte inrymmer en tillräcklig förståelse för kuratorernas känsloarbete, vilket kontinuerligt ger upphov till moraliska dilemman för kuratorerna. Den etiska stressen kan därför inte bara ses som en konsekvens av den just nu krisartade situationen inom BUP, utan också som ett mer långtgående, strukturellt möjliggjort problem.
För det fjärde att kuratorerna hanterade den etiska stressen med hjälp av huvudsakligen tre strategier. Den mest framträdande av dem kan förstås som kompensatorisk. Genom att ta av sina egna privata resurser försöker kuratorerna skapa sig det professionella utrymme de behöver, som av organisationen inte ges. Genom att bland annat arbeta övertid eller ge sina telefonnummer till patienter i väntelistan försöker kuratorerna väga upp organisationens tillkortakommanden och upprätthålla en etiskt försvarbar hållning. Jag menar här att den grundläggande, marknadsanpassade strukturen för arbetet inte bara gör strategier av detta slag möjliga, utan att de också blir nödvändiga för att arbetet inom BUP ska kunna gå runt. De i många fall kostsamma strategierna upplevs dessvärre otillräckliga i relation till patienternas vårdbehov. Som en av de intervjuade kuratorerna uttryckte det känns strategierna ofta som ”att sätta plåster på brutna ben”.
Ett relativt outforskat fält
Sammantaget bidrar studien med ökad kunskap inom ett fält som hittills varit relativt outforskat. Sjukhuskuratorers arbetsvillkor och förhållningssätt till dessa belyses sällan. Etisk stress är ett fenomen som tidigare främst studerats hos sjuksköterskor, men inte uppmärksammats hos socialarbetare i samma grad. Avslutningsvis vill jag lyfta att strategierna som i studien identifieras kan förstås som ett försvar av professionaliteten. Ett fynd som i alla fall jag tycker har relevans i debatten om socionomyrkets avprofessionalisering.
