Så jobbar BUP med handledning i arbetet med unga som inte vill leva längre

– Alla lär sig att göra suicidriskbedömningar, det teoretiska och hur man dokumenterar, men sen då – vad gör vi med det som väcks i oss när vi träffar en 13-åring som inte vill leva och kanske redan försökt ta sitt liv?

Eva-Lena Hjalmarsson har jobbat länge inom BUP i Stockholm, just nu är hon på Stockholms Centrum för ätstörningar. Hon är socionom och legitimerad psykoterapeut, handledare i psykologisk behandling och psykoterapi och är van att både ge och ta emot handledning.

– Vill en ung människa dö, måste vi finnas där och för att orka det måste man få handledning.

Viktigast är kontinuitet, menar hon, och det bästa är om handledning kan ske varannan vecka.

– Det största problemet är just att få till de här intervallen och rimliga grupper, så att alla hinner komma till tals. Fem till sju personer är lagom och det ska vara samma grupp hela tiden så att trygghet skapas.

Grupperna får gärna vara blandade med både ny och mer erfaren personal.

Handledning handlar om patientsäkerhet, men också om personalomsorg, menar Eva-Lena Hjalmarsson. När du ska träffa någon som verkligen försökt ta sitt liv, då är det inte enbart teori längre. När du går hem och har det där i dig. Vad gör du då?

– Vi ska möta de patienterna igen. Om jag själv är rädd och inte orkar lyssna då pratar de inte med mig. Jag måste våga bjuda in till att prata om de tankar patienten har, jag måste känna att jag orkar det. Kanske behöver patienten tydliga frågor för att dela med sig.

Blir behandlaren själv irrationellt rädd kan det sätta i gång fel saker i familjen eller i skolan.

Ett enkelt sätt att bearbeta är att omedelbart efter en känslomässigt påfrestande händelse kortfattat berätta om sin upplevelse, göra en ”mental handtvätt”. Begreppet myntades av professor Jan Beskow, känd för sin forskning om suicid.

– Då går jag till de kollegor jag är som tryggast med och så pratar jag. Om det som varit tungt i rummet eller om någonting annat, kanske behöver jag bara få gråta. Man måste landa hos någon där man är trygg, säger Eva-Lena Hjalmarsson.

LÄS OCKSÅ >>> Programmen som kan förebygga psykisk ohälsa hos barn

I den bästa av världar fungerar det så och man tar hand om varandra. Men för att det ska bli av så ska den kollegan också ha tomt i sin kalender just då. Om det dessutom är långt till nästa handledning så blir det en psykisk belastning som gör att man inte kan vara en lika bra behandlare, eller för den delen handledare. Lång tid mellan handledningstillfällena kan också leda till att det som skulle behöva talas om inte kommer upp.

– I värsta fall kan det gå så långt att jag blir sjukskriven eller byter jobb, säger Eva-Lena Hjalmarsson.

Metodhandledning och pedagogiska förhållningssätt underlättar det professionella arbetet men för att handledning ska leda till emotionell avlastning är det viktigt att den ger utrymme för existentiella frågor.

– Den som blir handledd talar utifrån vad som är viktigt för just den personen. Vad det som hänt väcker för tankar och känslor.

Eva-Lena Hjalmarsson berättar om den sjuögda handledningsmodellen. Under en session växlar handledare mellan flera fokus – ögon.

Suicidförsök eller suicid hos patienter kan väcka känslor av chock, hopplöshet, sorg, ilska, tomhet och övergivenhet. Gjorde jag rätt eller fel? Det som hänt kan också väcka minnen från andra tidigare svåra ärenden eller från deltagarnas privata erfarenheter.

– Ett ärende kan dra i gång tio gamla som du haft, särskilt om de är obearbetade. Om jag är trygg vågar jag öppna mig – det är målet. Jag vågar visa mina brister och nu med min långa erfarenhet tänker jag att jag föregår med gott exempel och blottar mig, säger Eva-Lena Hjalmarsson och fortsätter:

– I början av mitt yrkesliv hade jag också duktig-flicka- syndromet. Jag kände mig som problemet om det var jag som drog saker i handledning. Nu känner jag snarare att det är modigt att lyfta fram känslorna. Ibland drar det med någon annan på köpet.

LÄS OCKSÅ >>> Forskning: Viktigt att fånga upp unga med depression och ångestsyndrom

Som handledare måste du känna var den du handleder är i sin egen process, du måste känna till arbetsplatsens regler och rutiner. Handledarens uppgift är att få fram den handleddes egen kunskap och mobilisera kunskapen hos den samlade gruppen, inte att bli medhandläggare.

– Om handledningen och gruppen fungerar kan man själva hålla ihop arbetet till nästa handledning. Då vet man att avlastningen kommer.

Men om organisationen är stressad, får inte den stressen följa med in i handledningen.

– Det ska inte vara organisationshandledning, men ibland gör organisationen i sig att det blir svårt. Just nu till exempel går BUP Stockholm från 16 till 9 mottagningar, det är en utmaning för handledarna, säger Eva-Lena Hjalmarsson.

Trots alla goda ambitioner och ansträngningar så händer ibland det värsta. Eva-Lena Hjalmarsson har själv varit med om att en patient fullbordat suicid. Att beskriva hur det känns för de direkt drabbade behandlarna, för kollegorna, för cheferna och så klart för familjen går inte. Men alla som hade egna barn gick hem och skämde bort dem extra mycket, berättar hon.

– Har man regelbunden handledning behöver det kanske inte komma några utifrån från företagshälsan som en brandkårsutryckning i det läget. Men alla behöver ha stöd.