Så bryter Ystad ny mark för barns rätt – med hjälp från Skottland

Att få till det här samarbetet har visat sig vara en stor utmaning. Flera svenska kommuner har vittnat om att helhetsperspektivet går förlorat på grund av för hårt satta ramverk mellan verksamheterna. Kort sagt: Byråkratin ställer sig i vägen.

Med det har en fråga dykt upp på flera kommunfullmäktigemöten runt om i landet, som i Falun, Örebro, Växsjö, Ystad: Finns det bättre arbetssätt att ta efter?

Svaret för samtliga kommuner tycks inte bara vara ja, det tycks också vara sprunget ur samma inspirationskälla. Det handlar om den så kallade Skottlandsmodellen – ett arbetssätt som genom olika verktyg skalar ner pappersexercisen och för olika verksamheter närmare varandra.

De kommuner som hittills anammat modellen har anpassat den för sina lokala kontexter. I Ystad kallar man det för Backa barnet. Två personer som varit med på den resan är Alexandra Hansson, folkhälsostrateg, och Caroline Ekstrand, socionom.

– När vi gick in i detta så ville vi arbeta oss ifrån en organisation där vi lappade och lagade i ett system som inte fungerade, säger Alexandra Hansson.

– Barn och unga slussades fram och tillbaka, de förstod inte vart de var på väg och fick vänta väldigt länge på stöd.

De båda beskriver en organisation som på flera sätt orsakade förvirring hos barn och unga och deras vårdnadshavare. Skolan kunde ha en plan medan socialtjänsten hade en annan.

– Ibland visste vårdnadshavarna inte om de varit i kontakt med kommunen eller regionen, säger Alexandra Hansson.

Förändringen i Ystad inleddes 2018. Då gjorde man en förstudie i syfte att ta fram ett nytt arbetssätt.

– Redan i det stadiet hade vi föräldrar och barn med i arbetet. De fick berätta sina historier om vägen fram till stöd. Utifrån det gjorde vi sedan tidslinjer som pekade ut när man upptäckte behovet och när man fick det faktiska stödet, och från vilken verksamhet, berättar Caroline Ekstrand.

– Det synliggjorde att man fått stöd från olika verksamheter och att verksamheterna inte har varit samordnade och synkade. Det blev en röra för barn och vårdnadshavare.

När så kommunen fick upp ögonen för Skottlandsmodellen, via en rektor som läst om det i en tidningsartikel, började vägen stakas ut på riktigt. Kommunen gjorde studiebesök i Skottland och besökte även andra kommuner som låg längre fram i sina utvecklingsarbeten, inspirerade av Skottlandsmodellen.

– Vi var i Falun och följde arbetet där, tittade på hur de gjorde och vad som fungerade. Under tiden följde Kronoberg efter och nu är ju även Örebro på gång, säger Caroline Ekstrand.

Det centrala som Skottlandsmodellen gör, och som också efterlevs i Ystad, är att man i ett tidigt skede kopplar på en barnkontakt till barnet. Det är något som tilldelas alla barn redan vid födseln, oavsett behov.

Barnkontaktens roll är att finnas till hands för både familj och offentlig verksamhet. Om till exempel en lärare ser ett tecken på ett behov så kopplar denne in barnkontakten som i sin tur identifierar vilket stöd som behövs.

Från början utgörs barnkontakten av en barnmorska och i nästa steg av en sjuksköterska på BVC. När barnet sedan börjar i förskola och grundskola lämnas ansvaret över till en barnkontakt på skolan, vanligtvis till en rektor.

Alexandra Hansson och Caroline Ekstrand trycker hårt på att Backa barnet är ett rättighetsbaserat arbetssätt.

– Det är den delen av Skottlandsmodellen som vi har lagt tyngdvikt på, att vi förverkligar Barnkonventionen i våra verksamheter, säger Caroline Ekstrand.

En annan central del är stödsamordnaren. Det är en resurs, vanligtvis från socialtjänsten, elevhälsan eller BUP, som tas i bruk om det inleds insatser från mer än en verksamhet runt barnet. Stödpersonen är familjens kontakt, spindeln i nätet, som ska kunna svara på frågor, agera stöd och göra verksamheternas olika delar begripliga för familjen.

Sedan har man också Behovskompassen, vilket är att betrakta som ett slags fundament. Det tycks vara en ofrånkomlig del oavsett vilken Skottlands-inspirerad kommun man tittar på. I Falun kallar men det för Må bra-hjulet, i Kronoberg för Barnens bästa-hjulet – allt kopplat till Skottlandsmodellens ”Wellbeing Wheel”.

– Behovskompassen är vår grund, det som vi utgår ifrån. Den utgörs av åtta områden som definierar barns behov och rättigheter, säger Caroline Ekstrand.

Rent visuellt är Behovskompassen att likställa med en tårta med åtta bitar, där varje bit utgör ett behov som anses viktigt för att barnet ska må bra. I Ystad har man till exempel listat tillhörighet, trygghet och fritid som olika behov/tårtbitar. Verktyget ska fungera som ett mål för vad man vill uppnå för varje barn, och också bidra till en förståelse, ett gemensamt språk, mellan verksamheterna själva och i kontakten med vårdnadshavare.

De verksamheter som samverkar enligt Skottlandsmodellen utgörs framför allt av skolan, hälso- och sjukvården samt av socialtjänsten. Men när det kommer till Backa barnet har man tagit det några steg längre.

– Vi ser det lite större. Förutom verksamheter som förskola, skola, elevhälsa och socialtjänst så har Polismyndigheten varit med och utvecklat, och arbetar efter, Backa barnet. Sedan har vi ju också med barnmorskemottagningar, BVC och BUP. Vi har även med fritidssektorn, Ungdomens hus och så vidare, berättar Alexandra Hansson.

Att polisen är med och utvecklar har flera orsaker. En är att man vill fånga upp barn som har det svårt under de tider på dygnet då personal från förskola, skola eller andra verksamheter inte finns tillgängliga. En annan bottnar i en mer långsiktig ambition.

– Backa barnet vill bli en modell som inte bara funkar i Ystad utan i hela Sverige, där polisen är med som en nationell myndighet för att leda arbetet. Där blir Ystad en testyta.

Finns det alltså en ambition att det här arbetet ska kunna utmynna i nationella riktlinjer?

– Absolut, sedan måste vi ju få det här att först funka i många verksamheter på lokal nivå innan vi på riktigt vet vad som ger effekt och vad vi kan sprida vidare.

Än så länge är det för tidigt att säga vad Backa barnet kommer få för effekter ur ett långsiktigt perspektiv. För tillfället befinner man sig fortfarande i en pilotfas. Arbetssätt och verktyg finns på plats. Det som närmast kommer ske är att utbilda förskolepersonal och skolverksamheternas elevhälsoteam i arbetssättet.

– I augusti går vi in i en fas där alla barn i kommunal förskola och grundskola ska vara med i Backa barnet, säger Alexandra Hansson.

Sannolikt är det en lång process som sedan väntar innan Backa barnet helt är i mål. Utmaningar finns det gott om, till exempel att förhålla sig till den lagstiftning som omfattar respektive verksamhet.

– Vi har ett system i dag som är byggt för att vi ska misslyckas. Lagstiftningen ser olika ut mellan verksamheterna och det är också en lagstiftning som ibland tolkas olika, säger Alexandra Hansson, och fortsätter.

– Dokumentationen försvårar också. Vi gör det på olika sätt mellan verksamheterna och är också väldigt styrda i hur vi gör det. Socialtjänsten måste ställa de här frågorna, och skolan måste ställa de här, och så vidare. Tilliten att få svar från en annan verksamhet än den egna är vi inte vana vid.

Hur lång tid det kommer ta att få helheten på plats återstår alltså att se. Detsamma gäller ambitionen nationella riktlinjer. Ett nyckelord tycks vara tålamod. För Skottland tog det till exempel 20 år innan Skottlandsmodellen blev nationell praxis – och där pågår utvecklingsarbetet fortfarande.