Hur har det gått?
– Bra, jag har lärt mig mycket de senaste månaderna. Bland annat om hur man förhåller sig till och bedömer orosanmälningar och hur man sammanställer en utredning. Jag har läst mycket om det under utbildningen, men att sedan göra alla steg själv var annorlunda.
Anton Hanna känner sig idag bekväm med och kan hantera de flesta arbetsuppgifter som han har. Men han tror att det finns mycket kvar att lära sig. Framför allt kring de arbetsuppgifter som kräver erfarenhet.
– En del arbetsuppgifter kräver att man gjort dem så många gånger att det till slut blir rutin och där är jag inte riktigt än. En del arbetsuppgifter har jag inte heller fått göra för att jag inte haft en del typ av ärenden, till exempel placeringsärenden.
Nu när det har gått några månader, känner du dig fortfarande ”ny på jobbet”?
– Jag tror aldrig att jag fick den känslan eftersom jag kastades in i jobbet direkt och fick nya ärenden att hantera redan samma vecka som jag började. Jag har också alltid känt att mina kollegor inkluderat mig och gjort mig till en i gänget.
Hur upplever du din arbetsmiljö idag?
– Den är bra, även om det ofta är för mycket att göra. Men det tror jag inte är unikt för den här arbetsplatsen, så ser det ut överallt som socialsekreterare – framför allt när det kommer till barn och unga. Men att det är mycket att göra påverkar arbetsmiljön och det blir stressigt. Det gör också att vissa ärenden måste nedprioriteras för de ärendena med mer allvarlig karaktär.
Hur känns arbetsbelastningen?
– Tidigare tyckte jag inte att det var för mycket, men nu när det gått ett tag så tycker jag att det är lite för hög arbetsbelastning. Som nyexaminerad vill man rädda världen och hjälpa alla, men tiden räcker inte till för att göra så mycket man vill i alla ärenden. Ju längre jag jobbar ju mer lär man mig vad som kan prioriteras bort, för annars går det inte att jobba.
Vad får du för stöd på arbetsplatsen?
– Jag hade en mentor som introducerade mig till arbetsplatsen och jobbet det första halvåret. Efter det har man inga satta tider tillsammans längre, men det betyder inte att jag inte kan fråga henne om råd i olika ärenden. Jag har en bra chef som jag kan bolla olika funderingar med och vi har ärendedragningar varannan vecka där vi går igenom ärendena jag har och jag får hjälp och stöd. Men mest vänder jag mig till mina kollegor eftersom det ofta handlar om snabba frågor. De är erfarna och jag känner mig trygg med att vända mig till dem.
Är det svårt att ha hand om egna ärenden?
– Inte direkt svårt, men om min medhandläggare inte är tillgänglig kan jag känna mig ensam i ett ärende. Men det är svårt att ha en medhandläggare som alltid finns tillgänglig eftersom alla alltid har så mycket att göra.
Har du behövt fatta några svåra beslut?
– Inte när det kommer till mina egna ärenden eftersom jag ännu inte haft hand om några placeringsbeslut. Men jag är med och gör bedömningar där svåra beslut tas. Det känns jobbigt, å andra sidan kan det också kännas bra om den bedömningen är för barnets bästa. Jag tycker att det går att balansera den jobbiga känslan om jag ser till att ha barnperspektivet hela tiden – att jag gjort några bra för det barnet på kort sikt men också på lång sikt.
Vad har varit jobbigast respektive bäst med jobbet hittills?
– Jobbigast är när jag måste prioritera bort ärenden eller göra svåra bedömningar som kan upplevas som kränkande från vårdnadshavarnas sida. Det bästa är att jag har lärt så mycket under den här korta tiden, att jag har kul på jobbet och gillar mina kollegor och att fått göra biståndsbeslut.
LÄS MER OM ANTON HANNAS FÖRSTA ÅR SOM SOCIONOM:
>> Nyexadsocionom: Det är inte samma sak i praktiken
>> Nu klättrar Anton vidare i socionomkarriären
