DEBATT Ingen vill bli utsatt för hot. Men när socialsekreteraren undviker konflikt med klienten finns risken att klienten kontrollerar handläggningen av sitt eget ärende, skriver Ingrid Skinner.
- Särskilt laddat blir det när handläggningen rör invandrare. Här råder tabun och oro för att framstå som rasister.
Sammantaget kan synsätten fungera som en ursäkt för att man inte fattar nödvändiga beslut och/eller vidtar erforderliga åtgärder. Särskilt laddat blir det när socialtjänsten ska handlägga ärenden som rör invandrare. Här råder tabun och oro för att framstå som rasister.
Vem vill bli kränkt och förnedrad som ett återkommande inslag i arbetet? Vilken kvinna vill bli utsatt för grova sexuella tillmälen? Vem vill bli hotad till livet, riskera att bli fysiskt attackerad och ta emot hot riktade mot familj och hem? Det är inte svårt att förstå varför handläggare riskerar att göra avsteg från sin professionalitet.
Många står inte ut. Yrkeserfarna söker arbeten som är mindre betungande, omskolar sig, vidareutbildar sig, börjar forska eller blir konsulter. Långvariga sjukskrivningar som utmattningssyndrom kan bli följden om man jobbar kvar. På det individuella planet kan tvivel uppstå: ”passar jag för yrket?”
Skuldkänslor kan infinna sig när man tycker illa om klienten och hyser aggressiva känslor mot denne. Även skam i form av känslor av misslyckande och tvivel om man gör rätt. Här vill jag även nämna känslor av hopplöshet och vanmakt – troligtvis de mest tabubelagda av alla. Familjen och de egna barnen kan bli lidande. Här är det på sin plats att göra tydligt att detta inte är generella reaktioner bland socialsekreterare utan bland dem som främst arbetar med utredningar i ”utsatta områden”.
Personligen tror jag inte att resurser i form av mer pengar är den enda lösningen. Insatser måste riktas specifikt mot socionomerna och deras arbetsmiljö. Syftet ska vara att socionomerna kan arbeta utifrån sin kunskap och erfarenhet på ett professionellt sätt. Hur ser ni andra på socialsekreterarnas utmaningar?
